Rockharder 20 topp 2008

1. The Haunted – Versus 71 p

2. The Soundtrack of our lives – Communion 50 p

3. The Solution – Will Not be televised 49 p

4. Metallica – Death magnetic 44 p

5. The Hellacopters – Head off 42 p

6. Slipknot – All hope is gone 41 p

6. Cult of luna – Eternal kingdom 41p

8. Verve – Forth 38 p

9. In Flames – A sense of a purpose 37 p

9. The Killers – Day and age 37 p

11. Kings of leon – Only by the night 36 p

12. Testament – The Formation Of Damnation 34 p

13 .Marus Krunegård – Markusevangeliet 33 p

13. Grand Magus – Iron will 33 p

13. Ladytron – Velocifero 33 p

16.Opeth – Watershed 31 p

17. The Cavalera Conspiracy – Inflikted 30 p

18. AC/DC – Black ice 27 p

19. Anna Ternheim – Leave on a Monday 25 p

19. Ceasars – Weeds 25 p

Juryn bestod av: Banesa Martinez, Tomasz Sweiciak, Manne Påhlsson, Daniel Robertsson, Benny Nilsson, Magnus Engvall, Mats Rydström, Anders Forsström, Chibbe Surskägg, Henrik Engvall

En värld under ett tak

33 människor i åldrarna sex månader till 88 år. En tysk, en engelsman, en kuban, tre svenskar och resten polacker. Fem nationaliteter. Fem språk. Polsk korv och potatisvodka. Som upplagt för polsk riksdag. Eller ännu värre, som i filmen ”Mitt stora feta grekiska bröllop”.

Minus bröllopet och med antalet fler överenergiska småbarn.

Den stora släktträffen nere på den spanska solkusten i Casa Boela (en anspelning på det spanska ordet abuela som betyder farmor och faktumet att husvärdarnas namn är Bo och Elisabet, på polska förkortat Ela) hade planerats ivrigt i månader och flygbiljetterna köpta långt innan. Detta var tidpunkten då alla skulle lära känna varandra och vi skulle få ett ansikte på varandra efter alla timslånga telefonsamtal genom åren.

Med ett klimat typiskt för Sverige i juli och med ett fyravåningshus med jacuzzi, biosalong och trådlöst nätverk gick det ingen nöd för oss som antingen ville lapa sol i trädgården och på balkongen eller bara köra ett valfritt Star Wars-maraton i salongen. Dagarna spenderades med en mañana-mentalitet i bakhuvudet och totalt bortkopplat från allt vad rutin innebär.

Bland alla ölkorvar, paellor och det ofantligt stora intaget av diverse berusningsdrycker fann många släktingar från världens alla hörn varandra och fick för första gången lära känna varandra på helt ett nytt sätt.

Familj är kärlek.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-11-03

The Kasbah studiobloggar: Del 4

The Kasbah checkar ut

Välkommen till den sista delen av The Kasbahs studioblogg.I det här inlägget tänkte vi inte skriva så mycket, utan istället visa lite bilder från vår tid i Music-A-Matic studion.

Vi har nu precis kommit hem och allting känns en aning konstigt. Som om man varit på någon slags vildmarksexpedition i två år och nu inte riktigt vet hur man ska föra sig bland folk. Denna storstadskuvös som förr var ens givna habitat känns nu inte så bekväm, utan snarare lite jobbig. Man rör sig inte längre smidigt fram i T-Centralens rusningstrafik, utan istället agerar man stoppkloss och totalsabbar schemat för de redan så sönderstressade medpassagerarna.

Emil på väg ner till Göteborg och Music-A-Matic

Tobias manövrerar studion

Det kan inte alltid vara på topp

Det är Peter och Joy Division

Alla studions invånare inklusive Kerstin, en textilkonstnär som har sin ateljé i grannlokalen.

Det har varit fint att få skriva till er. Vårt arbete i Göteborg är nu över men vi kommer att fortsätta jobba med lite sång och körer här i Stockholm. Skivan beräknas släppas den 25:e februari. Tills dess får ni dämpa abstinensen och kolla in vår MySpace: www.myspace.com/thekasbahmusic

Ta hand om er så ses vi snart igen!

//The Kasbah

The Kasbah studiobloggar: Del 3

Desertörer och Hjältar
Som trefaldig bloggare börjar man känna av en viss rutin. Men när röda highlight-pennor dyker upp hos denna mycket kompetenta redaktion, vet man att det kan sluta hur som helst. Ta exemplet nedan; "The Kasbah studiobloggar: del 2." Där får man nu vid första anblick, känslan av att vi först drogat ner småbarn för att sen bli haffade av polisen. Dessutom verkar vi i efterhand tyckt att det bara var en av många bra idéer. Om bloggen ändå vore så action-späckad, ja då hade vi nog gått om BlondinBella i läsarantal vid det här laget.

Mina vänner återvände hem till Stockholm i måndags och lämnade mig här åt mitt öde, som visat sig vara ett helt okej öde. I onsdags var jag och Chips på THE HELLACOPTERS när dom spelade på Trädgård'n här i Göteborg. Efter spelningen var det efterfest uppe i logen där man fick socialisera med diverse musikfolk, som har några fler år i gemet än er ödmjuke berättare. Vid trerycket, efter otaligt många öl beslöt jag och Chips oss för att röra oss hemåt till studion, med en burk jordnötssmör jag mycket listigt tjuvat med mig från logen. När vi väl var hemma kom vi på den briljanta idén att lägga sång på några låtar. Så där stod man i sånghytten, en konstens virtuos men en pava rödvin i handen. Jim Morrison skulle varit stolt.

Mina vänner fick förutom klippkortet till lunchrestaurangen, med sig alla digitalkameror (som visserligen var deras) men som jag behöver för att delge er bilder från denna vistelse. Dom kommer dock tillbaka imorgon för att vara med och lägga lite percussion och andra roligheter. Det ska bli fint att se dom igen och få lite input i vad som händer i huvudstaden.

Man säger att en bild säger mer än tusen ord, vilket vi inte har plats för här. Speciellt inte då vi brukar ha tre bilder. Så istället tänkte jag använda mig av målande ord, i ett försök för att uppnå samma resultat. Därför har jag nedan bifogat en låt text från den kommande skivan. Ta hand om er och missa inte den fjärde och sista delen av The Kasbah's studioblogg.

//Tobias, The Kasbah

Isolated

There's something wrong about this town today
and the people in it
I said there's something wrong about this town today
It wont stop spinning

Some bunkered up with blankets in the café's
Somebody screams out loud they've come to get me
Our prescriptions are low
We fall like the snow

How come we speak so freely
of things we never really understand
Just to take a stand
Using the wrong expressions
Collecting new depressions
We're isolated

We want, we wont, we can't strive to be bourgeoisie
You know it's only pretense
We always seem to hide behind irony
especially in the weekends

The Kasbah studiobloggar: Del 2

Vi har nu lagt gitarr och bas och jag har precis kommit igång med några sångspår. Skivan börjar arta sig och låtarna börjar ta form. Något man har märkt är att isolation och mikrovågsbaserad föda inte är det bästa sättet att mana fram kreativitet. Så hur trött man än må vara efter en lång dag med slit så måste man våga sig ut ändå. Om så bara för att ta en öl. När man sen återvänder till studion kan man känna förändringen. Man ser allt med en klarare blick och kan återigen känna ruset utav att bara få vara här.

Studion befolkas förutom utav The Kasbah också av Henryk Lipp och tidigare nämnde Chips Kiesbye. Chips är vår producent och när han inte slår sitt kloka huvud ihop med våra är han gitarrist och sångare i det svenska kult punkbandet SATOR. Henryk är inte bara vår ljudtekniker utan även studioägare och en extrem "prylbög". Favoritleksakerna är exklusiva vintagemikrofoner och klaviaturer. Han måste vid det här laget ha något slags världsrekord.


Som jag tidigare sagt har vi jobbat ända in på småtimmarna, så ögonblicken innan sömnen har till störst del fyllts med högkvalitativa filmer hämtade från studions videobibliotek. Filmer som spelats är bl.a. Michael Jacksons Moonwalker, där han porträtterar ingen annan än just Michael Jackson. Han ska här rädda alla världens barn från Joe Pesci som försöker tvångsdroga dem. En ganska underlig motsägelse med tanke på att Michael själv i efterhand (om man ska tro på media) har drogat ner småbarn för att sen, ja ni vet hur visan går. Filmen avslutas sen med en mindre underhållande version av den fantastiska BEATLES-låten Come Together. Men jävlar vad grabben kan dansa.

Den musikaliska kommunikationen här i studion har uppnått en mycket hög nivå medan den övriga kommunikationen fortfarande har sina små skavanker. Detta leder oss in på detta inläggs mycket djupgående analys av hierarkin och dess uttryck. Den här gången presenterad av mina mycket skarpsinnige vänner. Håll till godo!

Hierarkin
Något som har förvånat en under inspelningen av vår debutskiva, harvarit bemötandet från våra medarbetare. Jag hade föreställt mig hur manskulle sättas på plats av de alfahannar som man faktiskt har att göra med.Att några pojkspolingars idéer skulle väga lätt emot deras erfarenhet ochsvårtydda fackspråk, men icke.

”Ja tycker inte det soundet passar bra, jag vill ha en finare färg i det,och mer punsch.”

Musiken väger tyngre än hävdandet av sig själv. Så snoppmätartävlingen har förflyttats till de mer triviala delarna av vardagen. För man kommerinte undan de basala nödvändigheterna som finns hos oss primater. Lika mycket som vi behöver uträtta våra banala behov så som att banka på pukoroch yla, behöver vi veta vår plats i gemenskapen. I och med detta känner jag mig lite lätt illa till mods och avvaktande orolig när jag traskar omkring i studion och väntar på att de ska dräpa en med all sin visdom och makt. Men det händer inte. Revirpissandet och maktdemonstrationerna har förflyttats.

Jag tror att det är till köket. Min oroliga själ har intalat mig det i alla fall. Man finner det nästan skönt att de lämnatlite disk så att man kan få stilla sin inlärda auktoritärasamhällsuppbyggnadsångest och få stilla suget i Jantelagstarmen genom att förminska sig och utföra deras trista sysslor.

Egentligen baseras min oro här i studion på att man inte har tillgång till en lika påtaglig hierarkisom vanligtvis används för att man ska visa andra sin, ja, jag vet inte, respekt. Fast man saknar det först när det verkligen är människor manrespekterar. Det får inte misstas för det dagliga översittandet från SL-kontrollanter, poliser och dylikt som mest bara känns väldigt kränkande. Tyvärr upptäcker jag nu att jag har vant mig vid det så pass mycket attett tillstånd utan nertryckare känns skrämmande. Skönt att våra medarbetare öppnade ögonen för mig. Våga vägra översitteri!

Festskrift av Mr P: Mycket vist har sagts må jag tillägga, en empiriskbild av hur förhållandet är. Alla får sin egen bild av den trånga tillvarosom utspelar sig här men som en viss per definition auktoritär personuttalade:

”Det är inte fråga om några hierarkier i musikbranschen längre”.



Kanske är hierarkin beroende av att en person verkligen fogar sig under det att en som står på sig vinner mark och skaffar sig en platspå ett högre plan. Jag har själv övervägt att undandra mig vissa sysslor ibland, t.ex. när jag precis har ätit och blir ombedd att fixa kaffe ochmagen säger ”sitt ner och vila för fan”. Kanske orkar man helt enkelt inte bry sig i vissa lägen eftersom musiken är det överordnande målet, det somligger i allas intressen att det ska bli bra.

Även om vi skulle opponera oss, skulle knappast andra medel finnas till hands för auktoriteterna än att lägga på en allmän missbelåtenhet, ett tristare arbetsklimat och enmer kantig tillvaro i vad som redan kan betecknas en ”sardinburk” där den enda tillflykten är snett inåtvända laptopskärmar och ”lilla huset”. Dock har mark vunnits, konstaterar jag när jag tar mig rätten att klaga påtrumediteringen, Tobbe får ta ”en tagning till” och jag och Emil utan att skämmas högt konstaterar att vi skött vår diskning. Du tar dig den platsen du vill helt enkelt, vissa stretar, vissa går obemärkta förbi, men bra idéer är bra idéer och vettiga förslag är dito. Den verkliga hierarkinutspelar sig bakom avslagna mikrofoner.

Sköt om er.

//The Kasbah

The Kasbah studiobloggar: Del 1

Söndag, 5 Oktober: Årsta Partihallar, kl:15.05

Jävlar vad ruggigt det är! Regnet piskar, ögonen svider, musklerna krampar och trötta som fan. Vi har precis träffat vår producent Chips Kiesbye. Dags att lasta in instrumenten i de redan överfulla bilarna, där man bland annat hittar konserver och nudlar från överskottsbolaget i mängder, tillräckligt för att överleva ett krig.

Vi är; Emil Wadeskog (basman) Peter Lennartz R. (eminent trumslagare) och jag, Tobias Bergholm (sångfågel och gitarrist). Denna fantastiska treenighet går under namnet The Kasbah och är på väg till Göteborg för att spela in en efterlängtad debutskiva. När vi efter några timmars bilfärd äntligen anländer till vår nya hemadress, är spänningen på topp. När dörrarna till studion öppnas och man till sin stora förtjusning upptäcker att det är ingen mindre än Sveriges Abbey Road som just öppnat sig för en, kan man inte låta bli att känna sig som pånyttfödd in i en finare värld; i en svunnen tid. En bättre fristad kan man inte önska sig!

Man märker ingen större förändring av miljöombytet innan man talar med den första representanten av lokalbefolkningen. Så när vår vän Chips möts av den bredaste göteborgskan man kan tänka sig inne på Burger King och beställningen tar en mycket märklig vändning när hon frågar:

- Ska det bara vara "burgaren" eller menyn?

Varpå han hör:

- Är det här bara början, ska du inte ha en meny!

Han ser allt mindre bekväm ut då tankebanorna börjar styra åt att kanske slänga in en milkshake för att inte verka underlig. kommentaren som följer blir:

- En whopper och en dricka, är det en meny det?

Eller senare när bartendern som precis tagit min ölbeställning börjar svamla om att brorsan till nån orkan som heter Gunilla ska svepa in över staden. Då vet man, ja då vet man att man är i Göteborg.

Måndag, 6 Oktober

Efter att ha ransonerat ut sparrissoppa i pulverform och slagits om sista chokladkakan känns det som att vår plan att spara in pengar och leva som 91:an inte är så hållbar som man kan tro. Dagen har bara varit ett stort väntande på att vår studiotekniker ska ställa in trumljud. I morgon köper vi vettig lunch på thai haket!

Torsdag, 9 Oktober

Efter ännu en dag med trumgrunder kände jag och Emil att det var dags att träffa folk och ta några bira. Denna tanke ledde oss till ett hemtrevligt ställe vid namn "Publik" lokaliserat på 2:a Långgatan. Det kändes som att landa någonstans i Hornstulls omnejder, vilket väckte behag och en känsla av tillhörighet i våra unga hjärtan. Efter si sådär fem, sex öl begav vi oss hemåt för att förnöjt somna till Edward Scissorhands busktrimning.

Fredag, 10 Oktober: Filosofisk reflektion
Skapandeprocessen är lika viktig för en musiker som skapelseberättelsen är för en kristen. En musiker utan hängivelse är en människa utan hopp. Det går upp för en när det blir så pass intensivt som vi har det nu. T. ex. krävs det en fanatiker av Peters kaliber för att kunna pressa fram låt efter låt på sin stackars inflammerade vad, som ifall den fått välja, helst hade stannat hemma. Dessutom måste vi vara tokiga för att vilja låsa in oss i en takvåning Göteborg i tre veckor med åtta kassar ÖB-käk och tre andra förlorade själar i musikens tecken för att hänge oss åt våra konstiga ambitioner. Det känns som någon form av Barnens ö när man vaknar upp i "sovsalen" fast vissa ändringar har skett, leksakerna har blivit lite dyrare, då brännbolls kittet har byts ut mot ett 50 tals vintage mikrofon set och våningssängen mot en flygel, samt att man inte får känna vinden i håret och solen i ansiktet snarare höra bruset från stärkaren och doften av elektricitet. Det är sällan man är lika utarmad som man är efter att ha presterat och förmedlat sin passion i åtta timmar om dygnet cirka sju dagar i veckan. Varför gör vi det? För vi gör det mer än gärna. Vi kanske får det att framstå som något jobbigt men, det är jobbigt, fast värt mödan. Kreativa människor är lagda på det viset.

Precis som atleter har sin nisch och religiösa har sin.

Jag spelar musik därför är jag.

Det regnar utanför, det spelar ingen roll. Jag undrar hur baskaggen kommer att låta i bryggan på senaste låten. Tills nästa gång.

Ta hand om er!

// The Kasbah

A frenchman in Helsinki

“Ladies and gentleman, welcome to Helsinki, it is 3.45pm, the weather is cloudy…”

I had all these good memories from Stockholm in my head and was so excited to compare these both cities. Helsinki is at the very north of Europe, very Scandinavian in my mind. But just in my mind…

It’s like baking a tasty chocolate cake. You do your best to get a delicious dessert. You are very enthusiastic and can’t wait to have a bite. But when you take it out of the oven, you see the cake is burned. Damn!

This is the Helsinki recipe:

• First, take the Finish people who aren’t very expressive.
  
• Then take a bad welcome with a strange accent.
  
• Have a walk in the city.
  
• Ask somebody how to get to the city centre. “But, you arre in tha citty centrrre!”, this one man answered.
  
• Go to the main shopping street then get pictures from Helsinki’s Cathedral before going back to the village by the harbour.
  
• After that, try to find a good restaurant with great food (a hard mission).
  Finally, get to a cool place with fun people and great music. If you can’t find anything, just go back home.
  
• I’ve heard about the rivalry between Sweden and Finland. But I guess rivalry is not the right word. I’d go with difference, because there’s really no competition. Sweden is truly the big brother. The chief!

Helsinki is the most unexciting capital I’ve ever been to. It’s not even a city, it’s a town. Just a cute town, nothing else. It’s definitively boring. People are not fancy. Instead they are very conservative and not trendy at all (don’t go to Finland for shopping unless you have a bad taste). Clubs are dodgy and it’s freezing seven months a year. What’s the point?

Text: Remi Gremilett, 2008

Länk: http://www.helsinki.fi/

Skivbutik: WALK THE LINE RECORDS Friisgatan 10, Malmö

Sedan gymnasiets andra år, hade Thomas Persson och Julius Dahlström haft tankar på att starta skivbutik. Det fanns ingen bra. Förutom Jukebox på Värnhemstorget, som var för dyrt.

Vi befinner oss två dörrkarmar förbi butiken WILD AT HEARTs entré och därmed på WALK THE LINE RECORDS. Ovanför det schackrutiga golvet, inuti inredningen med zebra detaljer, står de vanligast förekommande mediebehållarna. CD, DVS, vinyl, VHS, böcker och även kasettband!

Vad tror ni om påståendet att skivan är utdöende?

- Svår fråga. Vanlig radiomusik kommer nog dö ut och det alternativa få ett uppsving. Vinylen kom ju tillbaka. - Nån skivbolagskille sa att vinylen håller på och gå om, lägger Julius till.

Vad är det som driver er? - Kärleken till musiken och den alternativa musikscenen. Vill vara delaktiga och göra någonting. De två senaste åren har dessutom den alternativa musiken och punk fått ett uppsving i Malmö.

Vilken inriktning har butiken? - Punk med diverse underkategorier som inte går att få tag på i vanlig skivaffär, svarar Tomas. Utbudet har bred variation, inklusive begagnade skivor och demos. Från SOCIAL DISTORTION och DISCHARGED till BLUE ÖYSTER CULT och DISMEMBER.
- Vi spånade namn, googlade, kollade låt och album titlar hemma hos Tomas, berättar Julius angående valet av namn och tillägger; - Inte bara pga JOHNNY CASH utan också för att punken kör den grejen.

Är det nåt som är jobbigt?

- Ja, få kunder och höga inköpspriser. Vi lever rätt mycket på dom som kommer in och köper en massa på en gång. Regeringen borde slopa momsen...
Och det positiva? - Vi har upptäckt många band!, säger dom och ser lite härligt överväldigade ut. Vilken är er nuvarade favorit skiva? - THE AGGROLITES första skiva från Hellcat Records - sommar musik!, svarar Tomas.

Vad frågar kunder oftast om? -”Är det nypress?”, ”Kan ni tatuera?”, ”Vill du köpa skivor?”, ”Piercar ni?”, ett par gånger har det även varit ”köper ni in jazz?”. Hur är den typiska kunden? - Det skiljer sig jävligt mycket åt. Allt från småungar till 40-taggare. Från Elit-punkare till Rockabilly-lyssnare. Men nästan bara killar.

Har ni större planer?

– Att hålla oss flytande och behålla orken. Tjäna pengar för att slippa jobba ihjäl oss, säger kollegorna, som redan jobbar på COOP och Posten, och ler.

Text & foto: Banesa Martinez
Hemsida: www.myspace.com/walkthelinerecords
Punkbandet dom spelar i, THE KLASHNIKOV ORCHESTRA: www.myspace.com/thekalashnikovorchestra

Blixten i Berlin, del 2

Visst går det an att driva med tyskar ett tag men efter en helnatt (och morgon) i Östberlins bakgårdar var det dags för en hotellfrukost och kulturella sevärdheter. Nu skulle vi se så mycket som möjligt av stan på mindre än 12 timmar.

Inte hade vi lättare för att hitta rätt pendeltåg till Alexanderplatz i nyktert tillstånd. Gårdagens Lützendimma hade fått oss att glömma vilket håll vi skulle åka. Det ska nämnas att tyskarna har ett annorlunda sätt för kommunala transportmedel och innan vi hade lyckats förstå att man INTE köper sina biljetter på pendeltåget hade vi redan lyckats planka flertalet gånger om.

Lyckligtvis åkte vi inte dit men min polisstuderande väns moral fick sig en törn…

Efter en halvtimmes irrande fram och tillbaka kom vi fram till Alexanderplatz där vi köpte ett respass på en sightseeingbuss. För € 20 (ca 200 SEK) kan du åka omkring i city och hoppa av och på hur du vill på de femton strategiskt utplacerade hållplatserna. Emellertid kände vi oss smått rånade när vi märkte att det gick att hoppa på bussen utan att behöva visa något respass alls.

Mer turist än så här kunde vi alltså inte bli. Sittandes på en buss och lyssnandes på en guidad röst med tysk brytning i ett par hörlurar får en att känna sig ganska dum. De hållplatser vi valde att stiga av på var Brandenburger Tor, den historiska porten som är en av Berlins huvudsymboler. Vidare åkte vi förbi Checkpoint Charlie, den mest kända gränsövergången mellan Öst – och Västberlin.

Höjdpunkten på hela resan var att se den del av Berlinmuren som fortfarande stod kvar i sitt originalskick. Denna historiska plats är en stor turistattraktion och man kan inget annat än att känna förskräckelse och allvar vid detta historiska monument.

Resan avrundades med EM-fotboll på ett steakhouse innan vi stressade iväg till flygplatsen i en taxi med trasig AC och iväg på Ryan Airs trånga flygplan.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-06-24

Länk: http://www.visitberlin.de/index.en.php

Blixten i Berlin, del 1

Hur går man till väga för att göra det bästa av en 24-timmarsvistelse i ett land där majoriteten av människorna är arroganta, ohjälpsamma och vägrar prata engelska med dig? Jo, man festar järnet och driver med dem.

Tre goda vänner som inte varit med varandra på lång tid bestämmer sig för att spontant göra Tyskland. Det började redan på hemmaplan med uppvärmning på Skavsta flygplats. Denna aktivitet förflyttades sedan till planet där vi med stor sannolikhet fick det klassiska epitetet ”fulla och dryga turistsvenskar”.

Efter 70 minuter i luften landade vi på Schönefeldts flygplats i utkanten av Berlin och här började problemen hopa sig. Tydligen är inte kreditkort av något värde i detta land. Otrevliga butiksbiträden och taxichaufförer som vägrade acceptera VISA gjorde oss stressade över att hinna till vårt, i förväg, bokade hostel.

Höjdpunkten var ändå den tysk-irakiske taxichaffisen som försökte göra sitt bästa med att förstå vårt knaggliga språk. Med en stor portion humor och en precis GPS lyckades han ta oss säkert fram till vårt boende.

Väl framme vid Generator Hostel möttes vi av en inkvartering klädd i stål. Det kunde inte bli mer tyskt vid det här laget. Personalen hade givetvis lyckats sjabbla bort vår bokning och vi fick gott nöja oss med ett rum utan faciliteter. Istället blev vi kompenserade med drinkbiljetter. Nejdå, tänkte vi. Några svaga drinkar ska inte få oss att böja på vår bokning. Det var inte förrän senare vi fick reda på att vi blev kompenserade med sprit till ett värde av 700 SEK.

Ja, men dåså!

Bartenderna var klädda i munderingar som taget ur barnfilmen Byggare Bob. Det enda som egentligen fattades denna kväll var David Hasselhoff i högtalarna och trädgårdstomtar i porslin.

Efter en ordentlig gratisfest bar det av till Alexanderplatz. Efter många felaktiga försök att hoppa på rätt pendeltåg och buss kom vi till slut fram. Vi befann oss nu i Östberlin, de mindre trevliga kvarteren. Vi lyckades möta ett gäng unga killar tog oss till vårt första tyska uteställe. Här spenderade vi hela natten innan en vacker australiensiska tog undertecknad under armen och gav denne en alldeles säregen sightseeing runt de slitna kommunistblocken i jakt på McDonalds.

Länge leve kapitalismen!

Kl 09 var det dags för hotellfrukost och mer seriösa kulturella aktiviteter, helt utan sömn.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-06-17

Länk: http://www.visitberlin.de/index.en.php

Rock 'n’ Stockholm

Why do we like a song better than another one? It is obviously about lyrics, beats and instruments. But it is also about a special story. When did you hear this song for the first time? With whom? Were you sad, excited, drunk, or euphoric?

I’m turning my iPod on, walking these streets I don’t know anything about. It’s the best feeling when you travelling. Going to every single corner of every street, smelling urban perfume, looking at the sky, taking some pictures. It is exactly the same sensation as meeting a new girl. Looking at details and trying to get the best, all the time.

Grey but colourful, underground but authentic, cold but romantic. Like Berlin or London, Stockholm is one of the places to be. Beautiful architecture, historical monuments, nice bars and coffee lounges, amazing second hand stores, and the mythic H&M stores, pretty much everywhere, in the city centre.

Is there a favourite place? Not really. Every single area has something unique. T-Centralen if you want to meet young people, have a lunch, buy stuff in Carlings, Din Sko, JC or visiting the huge museum.

The old city if you like peaceful and wonderful spots. The streets are tiny, the architecture is beautiful, and the small bridges are just the best to have a lovely chat with your girlfriend.

Are you single? No problem. Just go to Södermalm and you’ll find the best second hand stores ever. Shoes and bags for women, leather jackets and pants for men. You’ll find amazing clothes and get such a good style. It’s a perfect place to hang out with your friends, having fun at Debaser or checking out the Swedish jetset at Stureplan.

Anyway, Stockholm is a great soundtrack you can listen to whoever you are, whatever you feel like. Singing, dancing, screaming, kissing, or relaxing. A mix of different atmospheres. A cool city, made in Sweden.

Text: Remi Gremilett, 2008-04-23
Länk: http://www.stockholm.se/

Cityguide: King’s Cross, Sydney del 3

Rockharder passade på att dyka ner i King’s Cross smuts och gräva djupare i hur människors vardag egentligen ser ut i denna promiskuösa stadsdel. Därför stämde jag träff med den svenska studenten Isabelle Lindeberg, 23 år som kunde förklara livet närmare.

Isabelle bor i Sydney och studerar till sjuksköterska. Trots det något skrämmande intrycket som hon fick erfara när hon först bekantade sig med King’s Cross har hon sakta men säkert anpassat sig till livet. Trots ingredienser som sex, droger och våld som genomsyrar vardagen hos människorna här är det ändå friheten och den avslappnade stämningen som fått henne att stanna kvar. Vad är då hennes syn på ”The Cross”?

- Jag älskar King's Cross! Har bott här i över två år och gillar den saliga blandningen av människor. Man hittar alla karaktärer man kan tänka sig.

Jag har själv alltid haft en känsla av olust när jag vandrat i dessa kvarter och sett den som en av de mindre attraktiva stadsdelarna i Sydney.

– I början när jag flyttade hit tyckte jag det var obehagligt med prostitutionen och drogerna men sen har jag på något sätt vant mig. Jag tror inte att någon behöver känna sig konstig eller utstickande med tanke på alla sorters människor som finns här.

Männen är inte lika utsatta som kvinnorna. Vad är då den generella uppfattningen om ”The Cross” och hur bemötts kvinnor?

– För det mesta så blir man bemött som vanligt men jag aktar mig för att stå och vänta på någon i King’s Cross för då får man oanständiga förslag nästan genast. En gång hade jag min sjukhusuniform på mig, vilken är ganska heltäckande, och då försökte någon plocka upp mig som om jag vore prostituerad, haha.

I ett samhälle där det uteslutande handlar om sex och du finner strippklubbar och prostituerade runt varje hörn, är den manliga dominansen oerhört påtaglig.

Hur ser du på den manliga dominansen i King’s Cross?
– Det är utan tvekan en manlig dominans i King’s Cross. Man kommer hit för att köpa sex eller gå på strippklubb. Puben jag jobbar på visar all sport på TV så klungor med killar kommer hit för att dricka öl och kolla på rugby.

På nattklubbarna ter sig dock beteende på samma sätt som på många andra håll i världen. Fortfarande är det inte jämlikt och männen särbehandlas jämfört med kvinnor.

Är något kön mer dominerande än det andra?
– Jag tycker ibland att om man går ut i King’s Cross så har tjejerna mycket förtur. Man går ofta förbi köerna medan killarna får kämpa för att komma in på vissa ställen.

– … tjejerna går ut väldigt uppklädda för att hitta killar som kan köpa drinkar åt dem…

Även om det är en påtaglig manlig dominans, är inte kvinnor rädda för att visa vad de är ute efter. På många sätt kan rollerna istället vara de omvända när det handlar om nattlivet.

– Det känns som om de [kvinnorna] är mer ’tjejiga’, spelar liksom mer på sin kvinnlighet.

Isabelle nämner att det även finns skillnader mellan kvinnor i Sydney och förklarar närmare:

– King’s Cross är ju ett rätt unikt litet samhälle i sig så det skiljer sig nog även från den ’normala’ australiensiska kvinnan. Men bortser man från de prostituerade och knarkarna så tycker jag nog det är mer jämlikt hemma.

Besökare varnas att vara försiktiga, speciellt på nätterna då det finns risk att bli rånad. Inkastarna på de olika nattklubbarna kan även vara aggressiva gentemot turister. Du kommer att träffa människor från samhällets alla hörn om du sätter din fot i King’s Cross och avråds från att snegla för mycket eller kommentera då du lätt kan hamna i bråk.

På kvällarna kan stadsdelen skrämma den mest luttrade resenären men på dagtid är inte ”The Strip” fullt så skräckinjagande. Om du, trots detta, vill bli kulturellt berikad tycker jag att du ska besöka King’s Cross. Det är värt risken, tro mig.

Text & foto: Tomasz Swiesciak 2008-04-01
Länk: http://www.kingscrossonline.com.au/

Cityguide: King’s Cross, Sydney del 2

Nattlivet
De distinkta neonljusen lyser dygnet runt i ”The Strip”. Barerna, klubbarna och live showerna längs med Darlinghurst Road har alltid varit ett populärt nöje för människor. I en stad som lägger sig så fort mörkret träder in, fortsätter livet att blomstra in på småtimmarna i King’s Cross. På gatorna trängs turister med uteliggare och prostituerade, allt in en härlig cocktail av mänsklig dekadens.


”The Cross” är även Sydneys främsta hemvist för nattklubbar. På kvällarna kan du lyssna till de bästa DJ’s i världen på inneställena Hugo’s eller Dragonfly. Den förstnämnda nattklubben är ett av de finare inneställena dit allt från Sydneys B-kändisar till societetens toppskikt trängs. SNEAKY SOUNDSYSTEM brukar gästspela här.


Du kan även välja att trängas med hundratals backpackers på The World Bar eller Empire. Två populära hak som dessvärre inte utlovar något mer än tonårsfylla och desperation.

Vad du än väljer att se i King’s Cross utlovas en erfarenhet utöver det vanliga. Alla som varit här har något att berätta och för att citera konstnären Donald Friend; ”everybody is wicked”.


Text & foto: Tomasz Swiesciak 2008-03-21
Länk: http://www.kingscrossonline.com.au/

Cityguide: King’s Cross, Sydney del 1

Under det långa äventyret i Australien har nu våran Wallraffande korrespondet Tomasz Swiesciak bestämmt sig för att under ett par dagar leva i en av Sydney´s hårdare stadsdelar. I dag presenterar vi den första delen av tre i hans reportage.

King’s Cross har en anrik historia som sträcker sig långt bak i tiden. En gång benämnt Australiens Paris, nu mera känt som Amsterdams Red Light District. ”The Cross” har flertalet hemligheter att förtälja.

Historia
King’s Cross var Sydneys bohemiska tillhåll i början av 1900-talet. Under sekelskiftet lockade det lilla samhället till sig många invandrare och under 20-talet var King’s Cross platsen dit alla européer ville flytta. Sjömän, soldater och upptäcktsresande från alla världens hörn färgade King’s Cross framtid.


Från 60-talet och framåt tjänade ”The Cross” eller ”The Strip” som den huvudsakliga turistattraktionen och nöjenas Mecka. Illegala casinon byggdes i mängder och opererade hänsynslöst och fritt. Kriminaliteten var skyhög, till stor del på grund av den ökände Abe Saffron även känd som ”The Boss Of The Cross”.

Idag
Från att ha varit hemvisten för poeter, författare, skådespelare och artister till att ha blivit ett syndernas näste, städades samhället upp under 90-talet.

Idag är det kontrasterna mellan de färgfulla människorna, mellan hög klass och allmänt förfall som färgar King’s Cross. Samhället sprudlar fortfarande av kreativitet och många människor försöker sig fortfarande på att livnära sig på konst.



Text & foto: Tomasz Swiesciak 2008-03-16
Länk:http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_Australia_%281788-1850%29

Blue Mountains, del 3

Väl nere och i den täta växtligheten får jag bevittna ett riktigt vackert skådespel från naturen. Jag omges av träd och en vegetation jag aldrig tidigare sett. Jag känner mig som Rambo, helt själv i djungeln, där inte ens solens illuminerade strålar når ner.

Det är här det tuffa äventyret egentligen början. Lite visste jag att det skulle ta mig mer än tre timmar att ta mig runt Three Sisters och upp hela vägen igen.

Under denna strapats såg jag grottor, träskmarker och vattenfall samt magnifika vyer från utkiksposterna Cliff View och Echo Point.

Min upplevelse var storslagen och något jag värdesätter högt under min vistelse i Australien. Så nära storstaden men det känns som att åka miljontals år tillbaka i tiden, för ynka priset av en tågbiljett.

Text: Tomasz Swiesciak
Länk: http://www.bluemountainswonderland.com/

Blue Mountains, del 2

Legenden säger att tre systrar från Katoombastammen levde i dalen och blev förälskade i tre bröder från den rivaliserande stammen. Lagarna förbjöd gifte stammarna emellan så de unga männen kidnappade systrarna och ett krig utbröt. För att skydda syskonen förvandlade Katoombastammens häxdoktor dem till stenar. Dessvärre dödades han under kriget och innan han kunde förvandla tillbaka dem.

Från denna magnifika utsiktsplats kan du sedan själv planera ditt fortsatta äventyr. Då jag var mest intresserad av den snåriga regnskogen och vattenfallen, tog jag The Giant Staircase nedför bergsväggen och rakt under Three Sisters. Det är en brant lutning på över 1500 trappsteg så räkna med cirka två timmars vertikal nedgång innan du når fast mark igen. Mjölksyran var påtaglig och på vissa platser var det riskfyllt att sätta ner foten.

Text: Tomasz Swiesciak
Länk: http://www.bluemountainswonderland.com/

Blue Mountains, del 1

Två timmars tågresa från det pulserande storstadslivet som Sydney innebär ligger det rofyllda lugnet jag letar efter, Blue Mountains - ett gigantiskt naturreservat som utgörs av sju nationella parker.

Detta är ingen bergskedja i den vanliga bemärkelsen utan en gigantisk platå med eroderad mark, i vissa fall sträckandes 1000 meter över havsytan. Namnet kommer från det blåa skenet som kan skådas när regnskogen frisläpper sin ömtåliga eukalyptusolja.

Kring detta naturreservat ligger själva staden Blue Mountains. Det är här du hamnar om du tar tåget direkt från centralstationen i Sydney. Lokala kontor erbjuder olika dags- eller veckopass. AUS $ 33 får du betala för en dagsutflykt och då ingår fritt antal stationer och resor under dagen.

Jag väljer den småländska varianten, tar min packning och traskar bara hurtigt iväg åt ett håll. Jag passerar igenom en sömnig stad som mestadels utgörs av små fik och nybrutna frikyrkliga institutioner. Här finns allt för den religiöse; anglikanska, ortodoxa, presbyterianska, mormonska, ja till och med scientologiska kyrkor staplade bredvid varandra.

Efter cirka halvtimmen tar det stopp och jag möts av en kolossal avgrund men desto vackrare horisont, The Three Sisters.

Text: Tomasz Swiesciak
Länk: http://www.bluemountainswonderland.com/

Taronga Zoo, Sydney del 2

Djurparkens höjdpunkt var utan tvekan surokaterna. Ni vet, den där söta lilla ökenråttan Timon från ”Lejonkungen”. Dessa små varelser är riktigt livliga och gör allt för att få lite uppmärksamhet. Likaså aporna som tar varje tillfällighet som ges att jävlas med varandra till allmän beskådan.

Givetvis finns savannens kungar, lejonen att beskåda även om de i mitt fall tyckte det var roligare att sova undanskymda. Fallet var likadant med tigrarna. Kattdjuren gav blanka fan i turisterna och tyckte det var mer spännande att gäspa och jaga irriterande flugor. Livsgnistan var så gott som släckt i dessa rovdjurs ögon.

Ta med matsäck eller anordna en picknickkorg för i matväg kommer du inte hitta något annat än lokala snabbmatsställen till överpriser. Hamburgarna smakade oroväckande annorlunda. Kan den minskande kängurupopulationen ha något med saken att göra? Hursomhelst, den enda behållningen var de goda stripsen.

I priset på $ 44 ingår expressbåt från Circual Quay tur och retur, inträde i djurparken och en åktur med gondolen till toppen av Taronga Zoo. Kan du visa upp studentlegitimation beviljas du inträde för $ 30 istället.

Fakta för att liva upp förfester: Det finns en miljon spindlar på varje hektar i hela Australien. Har du som jag en spindelfobi är den befogad då du alltid kommer att ha spindel minst fem meter ifrån dig. Däremot behöver du inte vara orolig över dödliga bett. Senast detta hände var över 40 år sedan.

Text & bild: Tomasz Swiesciak
Länk: http://www.zoo.nsw.gov.au