The Kasbah studiobloggar: Del 2

Vi har nu lagt gitarr och bas och jag har precis kommit igång med några sångspår. Skivan börjar arta sig och låtarna börjar ta form. Något man har märkt är att isolation och mikrovågsbaserad föda inte är det bästa sättet att mana fram kreativitet. Så hur trött man än må vara efter en lång dag med slit så måste man våga sig ut ändå. Om så bara för att ta en öl. När man sen återvänder till studion kan man känna förändringen. Man ser allt med en klarare blick och kan återigen känna ruset utav att bara få vara här.

Studion befolkas förutom utav The Kasbah också av Henryk Lipp och tidigare nämnde Chips Kiesbye. Chips är vår producent och när han inte slår sitt kloka huvud ihop med våra är han gitarrist och sångare i det svenska kult punkbandet SATOR. Henryk är inte bara vår ljudtekniker utan även studioägare och en extrem "prylbög". Favoritleksakerna är exklusiva vintagemikrofoner och klaviaturer. Han måste vid det här laget ha något slags världsrekord.


Som jag tidigare sagt har vi jobbat ända in på småtimmarna, så ögonblicken innan sömnen har till störst del fyllts med högkvalitativa filmer hämtade från studions videobibliotek. Filmer som spelats är bl.a. Michael Jacksons Moonwalker, där han porträtterar ingen annan än just Michael Jackson. Han ska här rädda alla världens barn från Joe Pesci som försöker tvångsdroga dem. En ganska underlig motsägelse med tanke på att Michael själv i efterhand (om man ska tro på media) har drogat ner småbarn för att sen, ja ni vet hur visan går. Filmen avslutas sen med en mindre underhållande version av den fantastiska BEATLES-låten Come Together. Men jävlar vad grabben kan dansa.

Den musikaliska kommunikationen här i studion har uppnått en mycket hög nivå medan den övriga kommunikationen fortfarande har sina små skavanker. Detta leder oss in på detta inläggs mycket djupgående analys av hierarkin och dess uttryck. Den här gången presenterad av mina mycket skarpsinnige vänner. Håll till godo!

Hierarkin
Något som har förvånat en under inspelningen av vår debutskiva, harvarit bemötandet från våra medarbetare. Jag hade föreställt mig hur manskulle sättas på plats av de alfahannar som man faktiskt har att göra med.Att några pojkspolingars idéer skulle väga lätt emot deras erfarenhet ochsvårtydda fackspråk, men icke.

”Ja tycker inte det soundet passar bra, jag vill ha en finare färg i det,och mer punsch.”

Musiken väger tyngre än hävdandet av sig själv. Så snoppmätartävlingen har förflyttats till de mer triviala delarna av vardagen. För man kommerinte undan de basala nödvändigheterna som finns hos oss primater. Lika mycket som vi behöver uträtta våra banala behov så som att banka på pukoroch yla, behöver vi veta vår plats i gemenskapen. I och med detta känner jag mig lite lätt illa till mods och avvaktande orolig när jag traskar omkring i studion och väntar på att de ska dräpa en med all sin visdom och makt. Men det händer inte. Revirpissandet och maktdemonstrationerna har förflyttats.

Jag tror att det är till köket. Min oroliga själ har intalat mig det i alla fall. Man finner det nästan skönt att de lämnatlite disk så att man kan få stilla sin inlärda auktoritärasamhällsuppbyggnadsångest och få stilla suget i Jantelagstarmen genom att förminska sig och utföra deras trista sysslor.

Egentligen baseras min oro här i studion på att man inte har tillgång till en lika påtaglig hierarkisom vanligtvis används för att man ska visa andra sin, ja, jag vet inte, respekt. Fast man saknar det först när det verkligen är människor manrespekterar. Det får inte misstas för det dagliga översittandet från SL-kontrollanter, poliser och dylikt som mest bara känns väldigt kränkande. Tyvärr upptäcker jag nu att jag har vant mig vid det så pass mycket attett tillstånd utan nertryckare känns skrämmande. Skönt att våra medarbetare öppnade ögonen för mig. Våga vägra översitteri!

Festskrift av Mr P: Mycket vist har sagts må jag tillägga, en empiriskbild av hur förhållandet är. Alla får sin egen bild av den trånga tillvarosom utspelar sig här men som en viss per definition auktoritär personuttalade:

”Det är inte fråga om några hierarkier i musikbranschen längre”.



Kanske är hierarkin beroende av att en person verkligen fogar sig under det att en som står på sig vinner mark och skaffar sig en platspå ett högre plan. Jag har själv övervägt att undandra mig vissa sysslor ibland, t.ex. när jag precis har ätit och blir ombedd att fixa kaffe ochmagen säger ”sitt ner och vila för fan”. Kanske orkar man helt enkelt inte bry sig i vissa lägen eftersom musiken är det överordnande målet, det somligger i allas intressen att det ska bli bra.

Även om vi skulle opponera oss, skulle knappast andra medel finnas till hands för auktoriteterna än att lägga på en allmän missbelåtenhet, ett tristare arbetsklimat och enmer kantig tillvaro i vad som redan kan betecknas en ”sardinburk” där den enda tillflykten är snett inåtvända laptopskärmar och ”lilla huset”. Dock har mark vunnits, konstaterar jag när jag tar mig rätten att klaga påtrumediteringen, Tobbe får ta ”en tagning till” och jag och Emil utan att skämmas högt konstaterar att vi skött vår diskning. Du tar dig den platsen du vill helt enkelt, vissa stretar, vissa går obemärkta förbi, men bra idéer är bra idéer och vettiga förslag är dito. Den verkliga hierarkinutspelar sig bakom avslagna mikrofoner.

Sköt om er.

//The Kasbah