The Kasbah studiobloggar: Del 4

The Kasbah checkar ut

Välkommen till den sista delen av The Kasbahs studioblogg.I det här inlägget tänkte vi inte skriva så mycket, utan istället visa lite bilder från vår tid i Music-A-Matic studion.

Vi har nu precis kommit hem och allting känns en aning konstigt. Som om man varit på någon slags vildmarksexpedition i två år och nu inte riktigt vet hur man ska föra sig bland folk. Denna storstadskuvös som förr var ens givna habitat känns nu inte så bekväm, utan snarare lite jobbig. Man rör sig inte längre smidigt fram i T-Centralens rusningstrafik, utan istället agerar man stoppkloss och totalsabbar schemat för de redan så sönderstressade medpassagerarna.

Emil på väg ner till Göteborg och Music-A-Matic

Tobias manövrerar studion

Det kan inte alltid vara på topp

Det är Peter och Joy Division

Alla studions invånare inklusive Kerstin, en textilkonstnär som har sin ateljé i grannlokalen.

Det har varit fint att få skriva till er. Vårt arbete i Göteborg är nu över men vi kommer att fortsätta jobba med lite sång och körer här i Stockholm. Skivan beräknas släppas den 25:e februari. Tills dess får ni dämpa abstinensen och kolla in vår MySpace: www.myspace.com/thekasbahmusic

Ta hand om er så ses vi snart igen!

//The Kasbah

The Kasbah studiobloggar: Del 3

Desertörer och Hjältar
Som trefaldig bloggare börjar man känna av en viss rutin. Men när röda highlight-pennor dyker upp hos denna mycket kompetenta redaktion, vet man att det kan sluta hur som helst. Ta exemplet nedan; "The Kasbah studiobloggar: del 2." Där får man nu vid första anblick, känslan av att vi först drogat ner småbarn för att sen bli haffade av polisen. Dessutom verkar vi i efterhand tyckt att det bara var en av många bra idéer. Om bloggen ändå vore så action-späckad, ja då hade vi nog gått om BlondinBella i läsarantal vid det här laget.

Mina vänner återvände hem till Stockholm i måndags och lämnade mig här åt mitt öde, som visat sig vara ett helt okej öde. I onsdags var jag och Chips på THE HELLACOPTERS när dom spelade på Trädgård'n här i Göteborg. Efter spelningen var det efterfest uppe i logen där man fick socialisera med diverse musikfolk, som har några fler år i gemet än er ödmjuke berättare. Vid trerycket, efter otaligt många öl beslöt jag och Chips oss för att röra oss hemåt till studion, med en burk jordnötssmör jag mycket listigt tjuvat med mig från logen. När vi väl var hemma kom vi på den briljanta idén att lägga sång på några låtar. Så där stod man i sånghytten, en konstens virtuos men en pava rödvin i handen. Jim Morrison skulle varit stolt.

Mina vänner fick förutom klippkortet till lunchrestaurangen, med sig alla digitalkameror (som visserligen var deras) men som jag behöver för att delge er bilder från denna vistelse. Dom kommer dock tillbaka imorgon för att vara med och lägga lite percussion och andra roligheter. Det ska bli fint att se dom igen och få lite input i vad som händer i huvudstaden.

Man säger att en bild säger mer än tusen ord, vilket vi inte har plats för här. Speciellt inte då vi brukar ha tre bilder. Så istället tänkte jag använda mig av målande ord, i ett försök för att uppnå samma resultat. Därför har jag nedan bifogat en låt text från den kommande skivan. Ta hand om er och missa inte den fjärde och sista delen av The Kasbah's studioblogg.

//Tobias, The Kasbah

Isolated

There's something wrong about this town today
and the people in it
I said there's something wrong about this town today
It wont stop spinning

Some bunkered up with blankets in the café's
Somebody screams out loud they've come to get me
Our prescriptions are low
We fall like the snow

How come we speak so freely
of things we never really understand
Just to take a stand
Using the wrong expressions
Collecting new depressions
We're isolated

We want, we wont, we can't strive to be bourgeoisie
You know it's only pretense
We always seem to hide behind irony
especially in the weekends

The Kasbah studiobloggar: Del 2

Vi har nu lagt gitarr och bas och jag har precis kommit igång med några sångspår. Skivan börjar arta sig och låtarna börjar ta form. Något man har märkt är att isolation och mikrovågsbaserad föda inte är det bästa sättet att mana fram kreativitet. Så hur trött man än må vara efter en lång dag med slit så måste man våga sig ut ändå. Om så bara för att ta en öl. När man sen återvänder till studion kan man känna förändringen. Man ser allt med en klarare blick och kan återigen känna ruset utav att bara få vara här.

Studion befolkas förutom utav The Kasbah också av Henryk Lipp och tidigare nämnde Chips Kiesbye. Chips är vår producent och när han inte slår sitt kloka huvud ihop med våra är han gitarrist och sångare i det svenska kult punkbandet SATOR. Henryk är inte bara vår ljudtekniker utan även studioägare och en extrem "prylbög". Favoritleksakerna är exklusiva vintagemikrofoner och klaviaturer. Han måste vid det här laget ha något slags världsrekord.


Som jag tidigare sagt har vi jobbat ända in på småtimmarna, så ögonblicken innan sömnen har till störst del fyllts med högkvalitativa filmer hämtade från studions videobibliotek. Filmer som spelats är bl.a. Michael Jacksons Moonwalker, där han porträtterar ingen annan än just Michael Jackson. Han ska här rädda alla världens barn från Joe Pesci som försöker tvångsdroga dem. En ganska underlig motsägelse med tanke på att Michael själv i efterhand (om man ska tro på media) har drogat ner småbarn för att sen, ja ni vet hur visan går. Filmen avslutas sen med en mindre underhållande version av den fantastiska BEATLES-låten Come Together. Men jävlar vad grabben kan dansa.

Den musikaliska kommunikationen här i studion har uppnått en mycket hög nivå medan den övriga kommunikationen fortfarande har sina små skavanker. Detta leder oss in på detta inläggs mycket djupgående analys av hierarkin och dess uttryck. Den här gången presenterad av mina mycket skarpsinnige vänner. Håll till godo!

Hierarkin
Något som har förvånat en under inspelningen av vår debutskiva, harvarit bemötandet från våra medarbetare. Jag hade föreställt mig hur manskulle sättas på plats av de alfahannar som man faktiskt har att göra med.Att några pojkspolingars idéer skulle väga lätt emot deras erfarenhet ochsvårtydda fackspråk, men icke.

”Ja tycker inte det soundet passar bra, jag vill ha en finare färg i det,och mer punsch.”

Musiken väger tyngre än hävdandet av sig själv. Så snoppmätartävlingen har förflyttats till de mer triviala delarna av vardagen. För man kommerinte undan de basala nödvändigheterna som finns hos oss primater. Lika mycket som vi behöver uträtta våra banala behov så som att banka på pukoroch yla, behöver vi veta vår plats i gemenskapen. I och med detta känner jag mig lite lätt illa till mods och avvaktande orolig när jag traskar omkring i studion och väntar på att de ska dräpa en med all sin visdom och makt. Men det händer inte. Revirpissandet och maktdemonstrationerna har förflyttats.

Jag tror att det är till köket. Min oroliga själ har intalat mig det i alla fall. Man finner det nästan skönt att de lämnatlite disk så att man kan få stilla sin inlärda auktoritärasamhällsuppbyggnadsångest och få stilla suget i Jantelagstarmen genom att förminska sig och utföra deras trista sysslor.

Egentligen baseras min oro här i studion på att man inte har tillgång till en lika påtaglig hierarkisom vanligtvis används för att man ska visa andra sin, ja, jag vet inte, respekt. Fast man saknar det först när det verkligen är människor manrespekterar. Det får inte misstas för det dagliga översittandet från SL-kontrollanter, poliser och dylikt som mest bara känns väldigt kränkande. Tyvärr upptäcker jag nu att jag har vant mig vid det så pass mycket attett tillstånd utan nertryckare känns skrämmande. Skönt att våra medarbetare öppnade ögonen för mig. Våga vägra översitteri!

Festskrift av Mr P: Mycket vist har sagts må jag tillägga, en empiriskbild av hur förhållandet är. Alla får sin egen bild av den trånga tillvarosom utspelar sig här men som en viss per definition auktoritär personuttalade:

”Det är inte fråga om några hierarkier i musikbranschen längre”.



Kanske är hierarkin beroende av att en person verkligen fogar sig under det att en som står på sig vinner mark och skaffar sig en platspå ett högre plan. Jag har själv övervägt att undandra mig vissa sysslor ibland, t.ex. när jag precis har ätit och blir ombedd att fixa kaffe ochmagen säger ”sitt ner och vila för fan”. Kanske orkar man helt enkelt inte bry sig i vissa lägen eftersom musiken är det överordnande målet, det somligger i allas intressen att det ska bli bra.

Även om vi skulle opponera oss, skulle knappast andra medel finnas till hands för auktoriteterna än att lägga på en allmän missbelåtenhet, ett tristare arbetsklimat och enmer kantig tillvaro i vad som redan kan betecknas en ”sardinburk” där den enda tillflykten är snett inåtvända laptopskärmar och ”lilla huset”. Dock har mark vunnits, konstaterar jag när jag tar mig rätten att klaga påtrumediteringen, Tobbe får ta ”en tagning till” och jag och Emil utan att skämmas högt konstaterar att vi skött vår diskning. Du tar dig den platsen du vill helt enkelt, vissa stretar, vissa går obemärkta förbi, men bra idéer är bra idéer och vettiga förslag är dito. Den verkliga hierarkinutspelar sig bakom avslagna mikrofoner.

Sköt om er.

//The Kasbah

The Kasbah studiobloggar: Del 1

Söndag, 5 Oktober: Årsta Partihallar, kl:15.05

Jävlar vad ruggigt det är! Regnet piskar, ögonen svider, musklerna krampar och trötta som fan. Vi har precis träffat vår producent Chips Kiesbye. Dags att lasta in instrumenten i de redan överfulla bilarna, där man bland annat hittar konserver och nudlar från överskottsbolaget i mängder, tillräckligt för att överleva ett krig.

Vi är; Emil Wadeskog (basman) Peter Lennartz R. (eminent trumslagare) och jag, Tobias Bergholm (sångfågel och gitarrist). Denna fantastiska treenighet går under namnet The Kasbah och är på väg till Göteborg för att spela in en efterlängtad debutskiva. När vi efter några timmars bilfärd äntligen anländer till vår nya hemadress, är spänningen på topp. När dörrarna till studion öppnas och man till sin stora förtjusning upptäcker att det är ingen mindre än Sveriges Abbey Road som just öppnat sig för en, kan man inte låta bli att känna sig som pånyttfödd in i en finare värld; i en svunnen tid. En bättre fristad kan man inte önska sig!

Man märker ingen större förändring av miljöombytet innan man talar med den första representanten av lokalbefolkningen. Så när vår vän Chips möts av den bredaste göteborgskan man kan tänka sig inne på Burger King och beställningen tar en mycket märklig vändning när hon frågar:

- Ska det bara vara "burgaren" eller menyn?

Varpå han hör:

- Är det här bara början, ska du inte ha en meny!

Han ser allt mindre bekväm ut då tankebanorna börjar styra åt att kanske slänga in en milkshake för att inte verka underlig. kommentaren som följer blir:

- En whopper och en dricka, är det en meny det?

Eller senare när bartendern som precis tagit min ölbeställning börjar svamla om att brorsan till nån orkan som heter Gunilla ska svepa in över staden. Då vet man, ja då vet man att man är i Göteborg.

Måndag, 6 Oktober

Efter att ha ransonerat ut sparrissoppa i pulverform och slagits om sista chokladkakan känns det som att vår plan att spara in pengar och leva som 91:an inte är så hållbar som man kan tro. Dagen har bara varit ett stort väntande på att vår studiotekniker ska ställa in trumljud. I morgon köper vi vettig lunch på thai haket!

Torsdag, 9 Oktober

Efter ännu en dag med trumgrunder kände jag och Emil att det var dags att träffa folk och ta några bira. Denna tanke ledde oss till ett hemtrevligt ställe vid namn "Publik" lokaliserat på 2:a Långgatan. Det kändes som att landa någonstans i Hornstulls omnejder, vilket väckte behag och en känsla av tillhörighet i våra unga hjärtan. Efter si sådär fem, sex öl begav vi oss hemåt för att förnöjt somna till Edward Scissorhands busktrimning.

Fredag, 10 Oktober: Filosofisk reflektion
Skapandeprocessen är lika viktig för en musiker som skapelseberättelsen är för en kristen. En musiker utan hängivelse är en människa utan hopp. Det går upp för en när det blir så pass intensivt som vi har det nu. T. ex. krävs det en fanatiker av Peters kaliber för att kunna pressa fram låt efter låt på sin stackars inflammerade vad, som ifall den fått välja, helst hade stannat hemma. Dessutom måste vi vara tokiga för att vilja låsa in oss i en takvåning Göteborg i tre veckor med åtta kassar ÖB-käk och tre andra förlorade själar i musikens tecken för att hänge oss åt våra konstiga ambitioner. Det känns som någon form av Barnens ö när man vaknar upp i "sovsalen" fast vissa ändringar har skett, leksakerna har blivit lite dyrare, då brännbolls kittet har byts ut mot ett 50 tals vintage mikrofon set och våningssängen mot en flygel, samt att man inte får känna vinden i håret och solen i ansiktet snarare höra bruset från stärkaren och doften av elektricitet. Det är sällan man är lika utarmad som man är efter att ha presterat och förmedlat sin passion i åtta timmar om dygnet cirka sju dagar i veckan. Varför gör vi det? För vi gör det mer än gärna. Vi kanske får det att framstå som något jobbigt men, det är jobbigt, fast värt mödan. Kreativa människor är lagda på det viset.

Precis som atleter har sin nisch och religiösa har sin.

Jag spelar musik därför är jag.

Det regnar utanför, det spelar ingen roll. Jag undrar hur baskaggen kommer att låta i bryggan på senaste låten. Tills nästa gång.

Ta hand om er!

// The Kasbah

A frenchman in Helsinki

“Ladies and gentleman, welcome to Helsinki, it is 3.45pm, the weather is cloudy…”

I had all these good memories from Stockholm in my head and was so excited to compare these both cities. Helsinki is at the very north of Europe, very Scandinavian in my mind. But just in my mind…

It’s like baking a tasty chocolate cake. You do your best to get a delicious dessert. You are very enthusiastic and can’t wait to have a bite. But when you take it out of the oven, you see the cake is burned. Damn!

This is the Helsinki recipe:

• First, take the Finish people who aren’t very expressive.
  
• Then take a bad welcome with a strange accent.
  
• Have a walk in the city.
  
• Ask somebody how to get to the city centre. “But, you arre in tha citty centrrre!”, this one man answered.
  
• Go to the main shopping street then get pictures from Helsinki’s Cathedral before going back to the village by the harbour.
  
• After that, try to find a good restaurant with great food (a hard mission).
  Finally, get to a cool place with fun people and great music. If you can’t find anything, just go back home.
  
• I’ve heard about the rivalry between Sweden and Finland. But I guess rivalry is not the right word. I’d go with difference, because there’s really no competition. Sweden is truly the big brother. The chief!

Helsinki is the most unexciting capital I’ve ever been to. It’s not even a city, it’s a town. Just a cute town, nothing else. It’s definitively boring. People are not fancy. Instead they are very conservative and not trendy at all (don’t go to Finland for shopping unless you have a bad taste). Clubs are dodgy and it’s freezing seven months a year. What’s the point?

Text: Remi Gremilett, 2008

Länk: http://www.helsinki.fi/