Om du läst artikeln om The Rocks har du även förstått att denna stadsdel utgör Sydneys framsida och kulturhistoriska arv.
Det finns däremot något mörkare som gömmer sig bakom denna framsida. The Rocks mindre glamorösa delar utgörs av förfallna hus och kåkstäder. Det är som att träda in i en spökstad. Lukten av aska, sopor och förfallna fasader penetrerar alla mina sinnen och skickar rysningar nedför ryggraden.
Av en tillfällighet råkade jag hamna i detta skymningsland när jag svängde fel i en korsning på väg hem sent från jobbet. Precis som karaktären i Twin Peaks fick jag plötsligt svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. I iPoden strömmar KING DIAMONDs ”Abigail” på låg volym och förstärker min känsla av att befinna mig i något som skulle närmast kunna förklaras som en Stephen King roman.
Jag är frånskild verkligheten när jag passerar gränd efter gränd. Svaga orangea ljussken lyser upp vägen jag vandrar på samtidigt som dova skratt och kan urskiljas bakom varje hörn. Ur pubarna strömmar gammal 30-talsmusik men de står tomma på folk. När jag väl tror mig veta vart allt sorl kommer ifrån, går jag runt hörnet bara för att upptäcka att det är minst lika folktomt där som gatan innan. Tomma fönster gapar ur sig svärta och inger en känsla av att jag ändå inte är helt ensam. Gåshuden vill inte lämna min kropp. Efter en timmes vandrande hittar jag tillbaka till huvudgatan och tryggheten.
Detta är de mindre trevliga kvarteren som Sydney har att erbjuda och något jag inte rekommenderar att besöka ensam.
Text: Tomasz Swiesciak 2007-12-18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar