Söndag, 5 Oktober: Årsta Partihallar, kl:15.05Jävlar vad ruggigt det är! Regnet piskar, ögonen svider, musklerna krampar och trötta som fan. Vi har precis träffat vår producent Chips Kiesbye. Dags att lasta in instrumenten i de redan överfulla bilarna, där man bland annat hittar konserver och nudlar från överskottsbolaget i mängder, tillräckligt för att överleva ett krig.
Vi är; Emil Wadeskog (basman) Peter Lennartz R. (eminent trumslagare) och jag, Tobias Bergholm (sångfågel och gitarrist). Denna fantastiska treenighet går under namnet The Kasbah och är på väg till Göteborg för att spela in en efterlängtad debutskiva. När vi efter några timmars bilfärd äntligen anländer till vår nya hemadress, är spänningen på topp. När dörrarna till studion öppnas och man till sin stora förtjusning upptäcker att det är ingen mindre än Sveriges Abbey Road som just öppnat sig för en, kan man inte låta bli att känna sig som pånyttfödd in i en finare värld; i en svunnen tid. En bättre fristad kan man inte önska sig!
Man märker ingen större förändring av miljöombytet innan man talar med den första representanten av lokalbefolkningen. Så när vår vän Chips möts av den bredaste göteborgskan man kan tänka sig inne på Burger King och beställningen tar en mycket märklig vändning när hon frågar:
- Ska det bara vara "burgaren" eller menyn?
Varpå han hör:
- Är det här bara början, ska du inte ha en meny!
Han ser allt mindre bekväm ut då tankebanorna börjar styra åt att kanske slänga in en milkshake för att inte verka underlig. kommentaren som följer blir:
- En whopper och en dricka, är det en meny det?
Eller senare när bartendern som precis tagit min ölbeställning börjar svamla om att brorsan till nån orkan som heter Gunilla ska svepa in över staden. Då vet man, ja då vet man att man är i Göteborg.
Måndag, 6 Oktober
Efter att ha ransonerat ut sparrissoppa i pulverform och slagits om sista chokladkakan känns det som att vår plan att spara in pengar och leva som 91:an inte är så hållbar som man kan tro. Dagen har bara varit ett stort väntande på att vår studiotekniker ska ställa in trumljud. I morgon köper vi vettig lunch på thai haket!
Torsdag, 9 OktoberFredag, 10 Oktober: Filosofisk reflektion
Skapandeprocessen är lika viktig för en musiker som skapelseberättelsen är för en kristen. En musiker utan hängivelse är en människa utan hopp. Det går upp för en när det blir så pass intensivt som vi har det nu. T. ex. krävs det en fanatiker av Peters kaliber för att kunna pressa fram låt efter låt på sin stackars inflammerade vad, som ifall den fått välja, helst hade stannat hemma. Dessutom måste vi vara tokiga för att vilja låsa in oss i en takvåning Göteborg i tre veckor med åtta kassar ÖB-käk och tre andra förlorade själar i musikens tecken för att hänge oss åt våra konstiga ambitioner. Det känns som någon form av Barnens ö när man vaknar upp i "sovsalen" fast vissa ändringar har skett, leksakerna har blivit lite dyrare, då brännbolls kittet har byts ut mot ett 50 tals vintage mikrofon set och våningssängen mot en flygel, samt att man inte får känna vinden i håret och solen i ansiktet snarare höra bruset från stärkaren och doften av elektricitet. Det är sällan man är lika utarmad som man är efter att ha presterat och förmedlat sin passion i åtta timmar om dygnet cirka sju dagar i veckan. Varför gör vi det? För vi gör det mer än gärna. Vi kanske får det att framstå som något jobbigt men, det är jobbigt, fast värt mödan. Kreativa människor är lagda på det viset.
Precis som atleter har sin nisch och religiösa har sin.
Jag spelar musik därför är jag.
Det regnar utanför, det spelar ingen roll. Jag undrar hur baskaggen kommer att låta i bryggan på senaste låten. Tills nästa gång.
Ta hand om er!// The Kasbah
Inte hade vi lättare för att hitta rätt pendeltåg till Alexanderplatz i nyktert tillstånd. Gårdagens Lützendimma hade fått oss att glömma vilket håll vi skulle åka. Det ska nämnas att tyskarna har ett annorlunda sätt för kommunala transportmedel och innan vi hade lyckats förstå att man INTE köper sina biljetter på pendeltåget hade vi redan lyckats planka flertalet gånger om.
Efter en halvtimmes irrande fram och tillbaka kom vi fram till Alexanderplatz där vi köpte ett respass på en sightseeingbuss. För € 20 (ca 200 SEK) kan du åka omkring i city och hoppa av och på hur du vill på de femton strategiskt utplacerade hållplatserna. Emellertid kände vi oss smått rånade när vi märkte att det gick att hoppa på bussen utan att behöva visa något respass alls.
Efter 70 minuter i luften landade vi på Schönefeldts flygplats i utkanten av Berlin och här började problemen hopa sig. Tydligen är inte kreditkort av något värde i detta land. Otrevliga butiksbiträden och taxichaufförer som vägrade acceptera VISA gjorde oss stressade över att hinna till vårt, i förväg, bokade hostel.
Väl framme vid Generator Hostel möttes vi av en inkvartering klädd i stål. Det kunde inte bli mer tyskt vid det här laget. Personalen hade givetvis lyckats sjabbla bort vår bokning och vi fick gott nöja oss med ett rum utan faciliteter. Istället blev vi kompenserade med drinkbiljetter. Nejdå, tänkte vi. Några svaga drinkar ska inte få oss att böja på vår bokning. Det var inte förrän senare vi fick reda på att vi blev kompenserade med sprit till ett värde av 700 SEK.
