Genrep med FUZZ MANTA

Buss till centralstationen och tåg till Köpenhamn. En lång färd med buss 2A och 10 minuters promenad med karta. Freddy kommer ut och hämtar mig från huvudstadens blåsiga kväll. Förbi entrén genom tegelmuren, förbi en bilverkstad.

När vi närmar oss byggnaden kan jag höra de repande banden i lokalerna brevid. In genom en tung port. Precis innan foten min passerar tröskeln möts jag av den läckra inredningen. Det är så genomombonat att det är svårt att hitta en kal yta. Inte ens taket har sluppit undan det blodröda, krossade sammetstyget.


Pelle och Morten sitter och röker vid vad gemene man skulle kalla “myshörnet”, och matchar det med var sin öl. Jag slår mig ner, spänner öronen och gör mitt bästa för att sätta mina kunskaper från Dansk Tv2 på prov. Lene dyker upp en stund senare och plutonen är komplett.



De värmer upp med Mysterious Thoughts från debuten. Det finns inget som helst att kritisera. Det är ögonkontakt och feta grooves. Ribban höjs ytterligare när Lene tar tamburinen och låter den dansa. Tillägget ger det där magiska lyftet, även i den rätt trånga lokalen.



Med den klassiska uppsättningen instrument och sång framkallar de otroligt mycket mustigt gung. Ett par låtar senare fortsätter de visa sin numera allt renare musikaliska blandningen. Bort från debutens generösa bit fuzz, mot ett mer klassiskt grepp om 70-tals rocken med den bluesiga flörten. Just detta bluesiga gör att jag sitter i soffan och rodnar av välbehag när de spelar nykläckta Let Me Walk. Stämningen är målmedveten och fokuserad.



Deras frigörande kompott gör mig glad och istället för att tänka på min höjdskräck klättrar jag upp på stegen som står lutad jämte soffan. För goda fotomöjligheter! När de sedan öser med passion och jävlarannamma skrattar jag faktiskt av förtjusning.



Senare finslipas slutet på en låt jag misstänker heter Turn Around. Lene berättar hur hon vill ha det – mer långsamt. Var och en kommer med förslag om hur låten bör avslutas. Långsamt och utdraget enas de om för denna gång. Efter det vill Pelle justera trummorna på White And More, även den en av de nya alstrena, och provar en rad olika kombinationer.



Sedan blir det paus där snacket går mellan Youtube-tips (sök på “Zakk Wylde & Slash - Voodoo Child“!!) och kommande sevärda konserter.



Därefter fortskrider de med ytterligare förbättringar, med input från samtliga. Förklaringar, förtydlingar och versioner haglar. Någon efterfrågar skärpa i gitarrens början och dämpning mellan slagen. Det utförs. Återigen provar de justeringar av slutet på några alster, som om de vill vara säkra på att lämna lyssnaren i “rätt stämning”.



Kvällen har blivit natt och bandet släcker ner efter några avslappnande bloss. Efter välbehövt sällskap till Metron hamnar jag i “Lufthavnen”. Flygplatsen ekar nästan av bristen på rusande människor, men några stackare med mig står allt och väntar på tåget mot Malmö. Längs rälsen hem till ljuva Skåne gläds jag åt att ha fått uppleva FUZZ MANTAs sätt att skapa musik. Jag tänker tillbaka på intervjun från december och att jag just hört de nya låtarna de stolt berättade om.




Har du vägarna förbi Malmö på onsdag borde du besöka Bodoni (Bergsgatan 20). Då har du nämligen chansen att se FUZZ MANTA live tillsammans med KAMCHATKA från Varberg.







Text & foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/fuzzmanta
Line Up: Morten (bas), Freddy (gitarr), Lene (sång) och Pelle (trummor).
Intervju från december: http://rockharder-life.blogspot.com/2010/02/rockharder-traffar-fuzz-manta-i.html

Bra musik på väg

Roadtrips i Australien i all ära, men busstrafiken i Sydney är ett skämt.

Radio Triple M 104.9 spelar rock.

Har ni vägarna förbi

så ta gärna en flyktsoda i mitt namn och återkom med feedback. Battle of the Tribute bands 2010 pågår nu. I Sverige alltså.

Tisdag kväll är pizza-afton på the Wharf Bar. Tjejen som spelar gitarr och munspel älskar Bob Marley och Tracy Chapman. Jag envisas med att tala om för alla att Eagle-Eye Cherry är svensk varje gång hon kör Save Tonight...

The Rocks

Att söka på "rock" och "Sydney" ger ju bara en massa resultat över klippor och stenar.
Rockkulturen här i stan är antingen väl dold eller gömd bakom en kall öl. För öl finns det gott om.
Och bra musik.
Men det betyder inte nödvändigtvis att det finns bra barer.

Jag älskar att det vimlar av livemusik.
Och bra livemusik.
På barer, fik och på gatan. Och på spelningar så klart. Jag har fått månatliga dos rock via AC/DC på ANZ Stadium och The Dead Weather på Enmore Theatre. Grymt bra men det fattas något i luften. Gemensamheten som är så typisk för rockkulturen. Den som gör musiken vi älskar ännu mer levande. Rockauran.

Jag spelade Danzigs "Mother" på en grillfest och ingen visste vad det var. Jag önskade Billy Idols "Rebel Yell" på en popbar och fick lova att dansa med alla på dansgolvet.

Mitt sökande efter en bra rockbar fortsätter. Jag har hittills inte fått upp ett riktigt bra spår.

Rockharder träffar FUZZ MANTA i Köpenhamn

Lene, Pelle, Morten och Freddy.

Danska FUZZ MANTA har gjort ett kraftfullt och upplyftande album som innehåller 70-talets hårdrock, mycket groove och en rejäl portion fuzz. Därtill djupa texter, och ett skivomslag utöver det vanliga.

När känslorna flödade som mest under klimattoppmötet i Köpenhamn fick jag en pratstund med bandet som toppar min lista över de bästa albumen under förra året. På en liten pub några kvarter ifrån centralstationen pratade vi om debuten “Smokerings”, skivomslag och låtsnickrande.



Hur startades bandet?
FUZZ MANTAs förra gitarrist, Morgen, provspelade i ett annat band jag (Morten) var med i. Vi lämnade det bandet tillsammans och skaffade replokal. Dessvärre blev Morgen tvungen att resa hem till Norge ett tag. Kort efter att vi hade hittat replokalen i november 2006 tillfrågades Freddy och Per (gamla trummisen) samtidigt som vi sa adjö till vår gamla sångerska och bjöd istället in Lene. I slutet på november, efter bara 14 dagars trätning av melodier och framarbetande av texter och sångmelodier hade vi vårt första gig.

Hur lång tid tog det att skapa skivan?
För länge. Det som tog tid var masteringen, omslag och att hitta rätt skivbolag. Kompositionerna skapade vi snabbt men låtarna behöver alltid spelas live för att stöpas helt och för att kunna växa. Många av dom gjorde vi redan 2006. Inspelningen av albumet tog däremot två dagar. Därefter tog vi tag i det praktiska som skivbolag och omslag. Det innebar en hel del mailkontakt fram och tillbaka med den tyska artdesignern. Främst handlade det om färger och rätt visuellt uttryck men också att hitta bilder från turnéer att scanna in.

Ni har hunnit turnera mycket?
Ja, fyra gånger. Mest i Tyskland, dock inget Sverige än.

Hur tänkte ni när ni valde producent och studio för inspelning?
Ljudmannen Rickard på The Rock i Köpenhamn kom fram till Lene och frågade om bandet ville spela in en skiva med honom. - Visst kan vi göra det!, svarade vi.
Vad som utmärker studion? Det är väl det att den ligger på Christiania. (Alla skrattar). Studion har bra mikrofoner, schyssta effekter och förstärkare. Den goda akustiken och Rickards koll på läget gav också en bra stämning. Till nästa gång vill vi däremot göra det mer analogt.

Hur kom ni fram till namnvalet?
Det kom efter en lång brainstorming. FUZZ står för gitarren som är fuzzig. Och MANTA; det är ju en cool fisk, den gamla gitarristen hade en gammal Opel Manta. Men främst för att Mantan också kallas Rocka, som man lätt härleder till rock.

Just nu är Over The Mountain min favoritlåt på "Smokerings" – vilken föredrar ni?
Det kan vi inte svara på, de utmärker sig på olika sätt. Idéerna till riff och melodier har nämligen också skiftat så låtarna skiljer sig från varandra.

Vad har ni själva lyssnat mycket på i år?
WITCHCRAFTs senaste, SIENNA ROOT, DUNGEN, ACE FREHLEY och QUEENS OF THE STONE AGE.

Hur ser era planer ut för 2010? Ny skiva eller turné?
Vi har faktiskt åtta nya låtar med vår nya trummis Pelle, vinylsingeln släpps i vår. Självklart kommer vi gärna ut och spelar, det blir till exempel turné i Tyskland. Men första prioritet är att spela in på nytt!

Har ni släppt något innan "Smokerings"?
Ja, vår femspåriga demo "Moon Stone Sessions" i 2006 och demo EPn "On The Edge" i 2007. Låten On The Edge var dessutom med på det tyska web-zinet Generated X's första download-samling "Electric Magic" i 2007.



En aning berusad av samtalet lämnar jag puben. Mötet med den gungiga kvartetten snurrar i huvudet, men också på grund av deras beroendeframkallande alster i lurarna. Den kalla Köpenhamnskvällen biter tag och utanför centralstationen plockar polisen bort en avspärrning runt en väska på trottoaren. Ett antal piketbussar lastas med poliser och jag skyndar mig till tåget mot Malmö.




Text & foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/fuzzmanta
Line Up: Morten (bas), Freddy (gitarr), Lene (sång) och Pelle (trummor).
Bolag: Bad Deal Records

Welcome To Tijuana

”En stad som äter människor”
Citat från en immigrant om gränsstaden Tijuana, Mexiko.



Dokumentärfilmen belyser immigrationen från Mexikos gräns mot USA samt problemen som uppstår i och utanför gränsstaden Tijuana. Med nakna men relativt korta intervjuer skapar filmen en förståelse för immigranternas svåra situation. Det är närfilmat, med flera tagningar från den fattiga omgivningen och de som intervjuas är både immigranterna själva och människorättskämpar.


Den tyska filmskaparen Joerg Steineck och samproducenten Nicolas Martin verkar inte ha varit på jakt efter den konventionella och fördomsfyllda bilden av immigranten. Istället porträtteras de som många olika individer som sammantaget ger en större bild - likt en mosaik som av många små bitar skapar en helt ny bild. Detta tillsammans med ett detaljrikt bildspråk som bärs upp av Mexikanska toner.


”Welcome to Tijuana” ger betraktaren en chans att förstå att den huvudsakliga immigrationen är sprungen ur svåra människoöden. Tragiska livssituationer som mer eller mindre tvingar människor att söka sin lycka, eller för den delen överlevnad, någon annanstans. Det är då ”det förlovade landet” USA blir lockade. Trots den hårda levnadssituationen i gränsstaden Tijuana, rigorösa gränskontroller samt en brutal och hänsynslös gränspolis. Dessutom väntar troligen undermåliga löner långt under medborgarnas minimum lön i USA . Immigranterna kämpar faktiskt för en chans att utföra ett arbete trots dåliga arbetsförhållanden, anställningsvillkor och arbetstider. Dokumentären ger en levande bild av denna billiga arbetskraft som stöttar USA.


Mexico är ett rikt land men eftersom de välbärgade inte delar med sig, klyvs befolkningen mellan de fattiga och de rika. Immigranterna gör sitt bästa att klara sig trots låg lön och ytterst få samhälliga faciliteter. Många har rest från olika delar av Latinamerika men får ofta ett abrupt stopp i Tijuana där hård kamp för överlevnad väntar. Dokumentären visar också de som fallit för frestelsen att fly den tuffa verkligheten med heroin. Men även skolan för immigrantbarn, vars föräldrar lyckats ta sig över gränsen till USA - med hopp om att hämta resten av familjen så fort som möjligt.


Det behövs stora polisinsatser i Tijuana på grund av kriminaliteten som samlas där. Immigranterna befinner sig ständigt i en osäker situation på grund av risken för inlåsning, misshandel och skrämsel. Konsekvenserna är dödsfall och brott mot de mänskliga rättigheterna. Ibland är mutor det enda som kan hjälpa dem.


Den mediala bilden som USA upprätthåller består av att bunta ihop den illegala migrationen från Tijuana med terrorismen som USA försöker bekämpa sedan den 11 september 2001. Andra regeringar har visat intresse för muren. Exempelvis den israeliska regeringen som besökt USA för att hitta idéer att tillämpa på sin mur på Västbanken. För att få tips om konstruktion, gränspolitik och hur man hanterar migranter.


Filmmakarna uppger att syftet med dokumentären var att ge en röst till alla de marginaliserade som står och väntar på en god möjlighet att passera gränsen. Ett mål som ”Welcome to Tijuana” uppnår.



Dokumentären har engelskt och spanskt tal, men utges med tysk, spansk eller engelsk textning.



Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.joerg-steineck.com/tijuana/

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=cK-Jc1ivdKk

Facebooklänk: http://www.facebook.com/pages/Welcome-To-Tijuana/100099759045?ref=ts

MySpacelänk: www.myspace.com/welcometotj

I radioetern med LABYRINT

ROCKHARDER träffar producent och tekniker Daniel Muños på Värnhemstorget en karg torsdag i början av mars. Tillsammans tar vi den fullproppade bussen till Arlöv. Inklämda längst bak sitter vi och snackar musikhamstrande, tidigare erfarenheter och gemensamma idoler.

Under den korta promenaden från hållplatsen till studion övertygar Daniel om sin entusiasm för rockmusik. Speciellt när han berättar om sin mångåriga hobby som skivsamlare.

- Sedan tidig ålder hade jag tankar på ett eget radioprogram. Jag har nog alltid samlat skivor i det syftet, berättar han. Väl framme förbryllar den lilla röda stugan med vita knutar, med all sorts apparatur utmed insidans väggar.

Den ansvariga utgivaren, Erik Albin, tittar in och berättar om intresset som väcktes när han blev radioamatör i ungdomens år. Det är uppenbarligen en rejält tidsödande hobby då han ägnar 4 timmar om dagen åt detta. Helt ideellt. Han är onekligen hängiven och passionerad för radio.

Erik Albin

Varför närradio?
- Närradio är ett komplement till kommersiell, svarar Erik. Här får lyssnarna mer utrymme. Många ringer in och hälsar, andra önskar låtar. Radio Burlöv går runt med stöd av sponsorer. Även bland våra lyssnare har vi de som sponsrar program.

Vad är det som kostar?
- Främst är det STIM-tillstånd. För närradio ligger kostnaden på ca 100–200 kr/timmen, inklusive STIM-kostnader, berättar Erik. Sedan tar han bilen in till Arlöv där han ska göra en intervju.

LABYRINTs historia startade med att Daniel bad Erik att undervisa i radioteknik till medarbetarna i programmet OSIGNAD på Radio Sofielund. Daniel hade varit med och byggt upp programmet från grunden, med huvudsyftet att låta amatörmusik från lokala malmömusiker ljuda i radioetern. När OSIGNAD var avvecklat vände sig Daniel till Erik för att se om det fanns möjlighet att fortsätta att sända radio, fast då via Radio Burlöv. Han berättade om sin idé LABYRINT och Erik tyckte det lät bra. Programmet hade premiär i februari 2008.

Vilken är LABYRINTs musikaliska ådra?
- Klassisk rock, både åt jazz och blues hållet. Mest inom 60- och 70-tal men även lite 80-tal, svarar Daniel. Ytterligare en faktor som gör programmet extra intressant är att majoriteten av musiken som spelas inte är kommersiell. Därtill varierar uppläggen på programmen. Det kan exempelvis bli hela konserter eller album, band-special eller program som går under ett visst tema. Dagen då ROCKHARDER tittar in har programmet sin betoning på jazzfusion. Repertoaren innehåller bland annat jazzpianisten CHICK COREA och sju man starka CHICAGO TRANSIT AUTHORITY.

Det visuella upplägget på datorskärmen framför Daniel är slående lik en sedvanlig DJ-utrustning med två CD-spelare. Han markerar det viktiga i sitt manus och presenterar låtarna med lite info om artisten och albumet. Detta i en blandning av en något nervös stämma samt charmig latinamerikansk accent. Han är nämligen inte en van radiopratare utan brukar ha en programledare. Just nu står han utan, men låter inte det hindra honom. Utanför stugan viner vinden och moder natur låter metallstången, som senare ska bulta upp dörren, slå mot husväggen. Något Daniel inte verkar distraheras av.

Daniel Muños

Hur är det att sända live?
- Speciellt. Det händer nästan alltid något oväntat, även misstag. Men det är också det som är tjusningen.

Vad har varit viktigt för dig, för att ta dig dit du är idag?
- Att få utvecklas med hjälp av kunniga personer och framför allt att få praktisk övning. Det är ovärderligt och mycket tillfredsställande, avslutar Daniel. LABYRINT har lyssnare från olika platser i världen. Till exempel från Latinamerika och USA. Det senaste programmet laddades bland annat ner av mer än 100 lyssnare från Peru.

På bussen, tillbaka till min lya på Seved, fylls jag av en varm känsla. Känslan av att det just är så här det går till när musiken och dess nyttjande når högre plan. Att det där inre drivet, som inte verkar ha ett slut, skapar de artister som inte ger sig trots motgångar eller att avsaknad av skivbolag. De där artisterna som går sin egen väg. Men likaså de eldsjälar som gör vad de kan för att få utlopp för sin själs inre önskan att skapa någonting betydelsefullt. Sådana som Daniel och Erik.


Dagens urval:
1. Vinjett – LED ZEPPELIN – When the leave breaks
2. AL DI MEOLA – Tao
3. CHICK COREA - Spanish fantasy
4. CHICK COREA – Spanish fantasy, pt 2
5. JOHN MCLAUGHLIN – Friendship
6. PAT METHENY – The first circle
7. GENTLE GIANT – The Runaway
8. YES – The gates of delirium
9. CHICAGO TRANSIT AUTHORITY – Liberation
10. GENTLE GIANT – In a glass house
11. BRAND X – The ghost of Mayfield
12. CARLOS SANTANA – Promise of a fisherman
13. Vinjett



Varje torsdag, från kl 14.00 till 16.00, kan du lyssna på LABYRINT om du rattar in närradio 92.0 Mhz. Programmen läggs upp på hemsidan i sin helhet samma dag de sänds och ligger kvar i två veckor. Besök www.radioburlov.se och klicka dig vidare till ”Labyrint” för att lyssna på de två senaste programmen!



Text & foto: Banesa Martinez
URL: www.radioburlov.se & www.myspace.com/radiolabyrint