Söker Rock

Fick en rekommendation mailad till mig om att gå och se Paul DiAnno i Sydney efter att mina vänner sett showen på The Cave i Sumpan. Nu är den spelningen på The Gaelic på lördag. Sagt och gjort.
Vad tror ni?

Uteliv i Sydney

I mitt sökande efter en krog med karaktär gick jag runt kvarteret i Surry Hills. Jag har tröttnat på att leta. Puttade in mig själv på the Cricketers Arms. Det tog ett tag innan jag hittade dörren så jag puttade på allt. Det där med att det ofta heter Arms i krognamnen, det kan ju inte vara "armar", det måste vara "vapen" som familjevapen typ... Ja där inne kände jag mig gammal. Baren påminner lite lite om Peppar, med sin kitchighet, färgglada lampor och överlamrat med vykort. Men sen känns lokalen, speciellt däruppe, som en övergiven villa med udda stolar och fåtöljer. De spelade cool music och blandade friskt mellan Dylan och Beyonce. Drunken noodles $11, och Bangers and Mash $15. Ölen under $5. Vid bordet bredvid mig hängde en ensam handväska. Ett par satte sig där med en flaska vin men gick efter att tjejen sett ut att vara på väg att kräkas i några minuter. En tjej hämtade väskan och sällskapet vid bordet bortom snodde resten av vinet. Snittålder 20. Alla variationer av ansiktsbehåring och byxhäng. Diverse knasiga outfits, den ena märkligare än den andra. Väl genomtänkta och planerade för att de nonchalanta ut. Alla olika men på samma sätt. Jag älskade det.

Genrep med FUZZ MANTA

Buss till centralstationen och tåg till Köpenhamn. En lång färd med buss 2A och 10 minuters promenad med karta. Freddy kommer ut och hämtar mig från huvudstadens blåsiga kväll. Förbi entrén genom tegelmuren, förbi en bilverkstad.

När vi närmar oss byggnaden kan jag höra de repande banden i lokalerna brevid. In genom en tung port. Precis innan foten min passerar tröskeln möts jag av den läckra inredningen. Det är så genomombonat att det är svårt att hitta en kal yta. Inte ens taket har sluppit undan det blodröda, krossade sammetstyget.


Pelle och Morten sitter och röker vid vad gemene man skulle kalla “myshörnet”, och matchar det med var sin öl. Jag slår mig ner, spänner öronen och gör mitt bästa för att sätta mina kunskaper från Dansk Tv2 på prov. Lene dyker upp en stund senare och plutonen är komplett.



De värmer upp med Mysterious Thoughts från debuten. Det finns inget som helst att kritisera. Det är ögonkontakt och feta grooves. Ribban höjs ytterligare när Lene tar tamburinen och låter den dansa. Tillägget ger det där magiska lyftet, även i den rätt trånga lokalen.



Med den klassiska uppsättningen instrument och sång framkallar de otroligt mycket mustigt gung. Ett par låtar senare fortsätter de visa sin numera allt renare musikaliska blandningen. Bort från debutens generösa bit fuzz, mot ett mer klassiskt grepp om 70-tals rocken med den bluesiga flörten. Just detta bluesiga gör att jag sitter i soffan och rodnar av välbehag när de spelar nykläckta Let Me Walk. Stämningen är målmedveten och fokuserad.



Deras frigörande kompott gör mig glad och istället för att tänka på min höjdskräck klättrar jag upp på stegen som står lutad jämte soffan. För goda fotomöjligheter! När de sedan öser med passion och jävlarannamma skrattar jag faktiskt av förtjusning.



Senare finslipas slutet på en låt jag misstänker heter Turn Around. Lene berättar hur hon vill ha det – mer långsamt. Var och en kommer med förslag om hur låten bör avslutas. Långsamt och utdraget enas de om för denna gång. Efter det vill Pelle justera trummorna på White And More, även den en av de nya alstrena, och provar en rad olika kombinationer.



Sedan blir det paus där snacket går mellan Youtube-tips (sök på “Zakk Wylde & Slash - Voodoo Child“!!) och kommande sevärda konserter.



Därefter fortskrider de med ytterligare förbättringar, med input från samtliga. Förklaringar, förtydlingar och versioner haglar. Någon efterfrågar skärpa i gitarrens början och dämpning mellan slagen. Det utförs. Återigen provar de justeringar av slutet på några alster, som om de vill vara säkra på att lämna lyssnaren i “rätt stämning”.



Kvällen har blivit natt och bandet släcker ner efter några avslappnande bloss. Efter välbehövt sällskap till Metron hamnar jag i “Lufthavnen”. Flygplatsen ekar nästan av bristen på rusande människor, men några stackare med mig står allt och väntar på tåget mot Malmö. Längs rälsen hem till ljuva Skåne gläds jag åt att ha fått uppleva FUZZ MANTAs sätt att skapa musik. Jag tänker tillbaka på intervjun från december och att jag just hört de nya låtarna de stolt berättade om.




Har du vägarna förbi Malmö på onsdag borde du besöka Bodoni (Bergsgatan 20). Då har du nämligen chansen att se FUZZ MANTA live tillsammans med KAMCHATKA från Varberg.







Text & foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/fuzzmanta
Line Up: Morten (bas), Freddy (gitarr), Lene (sång) och Pelle (trummor).
Intervju från december: http://rockharder-life.blogspot.com/2010/02/rockharder-traffar-fuzz-manta-i.html

Bra musik på väg

Roadtrips i Australien i all ära, men busstrafiken i Sydney är ett skämt.

Radio Triple M 104.9 spelar rock.

Har ni vägarna förbi

så ta gärna en flyktsoda i mitt namn och återkom med feedback. Battle of the Tribute bands 2010 pågår nu. I Sverige alltså.

Tisdag kväll är pizza-afton på the Wharf Bar. Tjejen som spelar gitarr och munspel älskar Bob Marley och Tracy Chapman. Jag envisas med att tala om för alla att Eagle-Eye Cherry är svensk varje gång hon kör Save Tonight...

The Rocks

Att söka på "rock" och "Sydney" ger ju bara en massa resultat över klippor och stenar.
Rockkulturen här i stan är antingen väl dold eller gömd bakom en kall öl. För öl finns det gott om.
Och bra musik.
Men det betyder inte nödvändigtvis att det finns bra barer.

Jag älskar att det vimlar av livemusik.
Och bra livemusik.
På barer, fik och på gatan. Och på spelningar så klart. Jag har fått månatliga dos rock via AC/DC på ANZ Stadium och The Dead Weather på Enmore Theatre. Grymt bra men det fattas något i luften. Gemensamheten som är så typisk för rockkulturen. Den som gör musiken vi älskar ännu mer levande. Rockauran.

Jag spelade Danzigs "Mother" på en grillfest och ingen visste vad det var. Jag önskade Billy Idols "Rebel Yell" på en popbar och fick lova att dansa med alla på dansgolvet.

Mitt sökande efter en bra rockbar fortsätter. Jag har hittills inte fått upp ett riktigt bra spår.

Rockharder träffar FUZZ MANTA i Köpenhamn

Lene, Pelle, Morten och Freddy.

Danska FUZZ MANTA har gjort ett kraftfullt och upplyftande album som innehåller 70-talets hårdrock, mycket groove och en rejäl portion fuzz. Därtill djupa texter, och ett skivomslag utöver det vanliga.

När känslorna flödade som mest under klimattoppmötet i Köpenhamn fick jag en pratstund med bandet som toppar min lista över de bästa albumen under förra året. På en liten pub några kvarter ifrån centralstationen pratade vi om debuten “Smokerings”, skivomslag och låtsnickrande.



Hur startades bandet?
FUZZ MANTAs förra gitarrist, Morgen, provspelade i ett annat band jag (Morten) var med i. Vi lämnade det bandet tillsammans och skaffade replokal. Dessvärre blev Morgen tvungen att resa hem till Norge ett tag. Kort efter att vi hade hittat replokalen i november 2006 tillfrågades Freddy och Per (gamla trummisen) samtidigt som vi sa adjö till vår gamla sångerska och bjöd istället in Lene. I slutet på november, efter bara 14 dagars trätning av melodier och framarbetande av texter och sångmelodier hade vi vårt första gig.

Hur lång tid tog det att skapa skivan?
För länge. Det som tog tid var masteringen, omslag och att hitta rätt skivbolag. Kompositionerna skapade vi snabbt men låtarna behöver alltid spelas live för att stöpas helt och för att kunna växa. Många av dom gjorde vi redan 2006. Inspelningen av albumet tog däremot två dagar. Därefter tog vi tag i det praktiska som skivbolag och omslag. Det innebar en hel del mailkontakt fram och tillbaka med den tyska artdesignern. Främst handlade det om färger och rätt visuellt uttryck men också att hitta bilder från turnéer att scanna in.

Ni har hunnit turnera mycket?
Ja, fyra gånger. Mest i Tyskland, dock inget Sverige än.

Hur tänkte ni när ni valde producent och studio för inspelning?
Ljudmannen Rickard på The Rock i Köpenhamn kom fram till Lene och frågade om bandet ville spela in en skiva med honom. - Visst kan vi göra det!, svarade vi.
Vad som utmärker studion? Det är väl det att den ligger på Christiania. (Alla skrattar). Studion har bra mikrofoner, schyssta effekter och förstärkare. Den goda akustiken och Rickards koll på läget gav också en bra stämning. Till nästa gång vill vi däremot göra det mer analogt.

Hur kom ni fram till namnvalet?
Det kom efter en lång brainstorming. FUZZ står för gitarren som är fuzzig. Och MANTA; det är ju en cool fisk, den gamla gitarristen hade en gammal Opel Manta. Men främst för att Mantan också kallas Rocka, som man lätt härleder till rock.

Just nu är Over The Mountain min favoritlåt på "Smokerings" – vilken föredrar ni?
Det kan vi inte svara på, de utmärker sig på olika sätt. Idéerna till riff och melodier har nämligen också skiftat så låtarna skiljer sig från varandra.

Vad har ni själva lyssnat mycket på i år?
WITCHCRAFTs senaste, SIENNA ROOT, DUNGEN, ACE FREHLEY och QUEENS OF THE STONE AGE.

Hur ser era planer ut för 2010? Ny skiva eller turné?
Vi har faktiskt åtta nya låtar med vår nya trummis Pelle, vinylsingeln släpps i vår. Självklart kommer vi gärna ut och spelar, det blir till exempel turné i Tyskland. Men första prioritet är att spela in på nytt!

Har ni släppt något innan "Smokerings"?
Ja, vår femspåriga demo "Moon Stone Sessions" i 2006 och demo EPn "On The Edge" i 2007. Låten On The Edge var dessutom med på det tyska web-zinet Generated X's första download-samling "Electric Magic" i 2007.



En aning berusad av samtalet lämnar jag puben. Mötet med den gungiga kvartetten snurrar i huvudet, men också på grund av deras beroendeframkallande alster i lurarna. Den kalla Köpenhamnskvällen biter tag och utanför centralstationen plockar polisen bort en avspärrning runt en väska på trottoaren. Ett antal piketbussar lastas med poliser och jag skyndar mig till tåget mot Malmö.




Text & foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/fuzzmanta
Line Up: Morten (bas), Freddy (gitarr), Lene (sång) och Pelle (trummor).
Bolag: Bad Deal Records