I radioetern med LABYRINT

ROCKHARDER träffar producent och tekniker Daniel Muños på Värnhemstorget en karg torsdag i början av mars. Tillsammans tar vi den fullproppade bussen till Arlöv. Inklämda längst bak sitter vi och snackar musikhamstrande, tidigare erfarenheter och gemensamma idoler.

Under den korta promenaden från hållplatsen till studion övertygar Daniel om sin entusiasm för rockmusik. Speciellt när han berättar om sin mångåriga hobby som skivsamlare.

- Sedan tidig ålder hade jag tankar på ett eget radioprogram. Jag har nog alltid samlat skivor i det syftet, berättar han. Väl framme förbryllar den lilla röda stugan med vita knutar, med all sorts apparatur utmed insidans väggar.

Den ansvariga utgivaren, Erik Albin, tittar in och berättar om intresset som väcktes när han blev radioamatör i ungdomens år. Det är uppenbarligen en rejält tidsödande hobby då han ägnar 4 timmar om dagen åt detta. Helt ideellt. Han är onekligen hängiven och passionerad för radio.

Erik Albin

Varför närradio?
- Närradio är ett komplement till kommersiell, svarar Erik. Här får lyssnarna mer utrymme. Många ringer in och hälsar, andra önskar låtar. Radio Burlöv går runt med stöd av sponsorer. Även bland våra lyssnare har vi de som sponsrar program.

Vad är det som kostar?
- Främst är det STIM-tillstånd. För närradio ligger kostnaden på ca 100–200 kr/timmen, inklusive STIM-kostnader, berättar Erik. Sedan tar han bilen in till Arlöv där han ska göra en intervju.

LABYRINTs historia startade med att Daniel bad Erik att undervisa i radioteknik till medarbetarna i programmet OSIGNAD på Radio Sofielund. Daniel hade varit med och byggt upp programmet från grunden, med huvudsyftet att låta amatörmusik från lokala malmömusiker ljuda i radioetern. När OSIGNAD var avvecklat vände sig Daniel till Erik för att se om det fanns möjlighet att fortsätta att sända radio, fast då via Radio Burlöv. Han berättade om sin idé LABYRINT och Erik tyckte det lät bra. Programmet hade premiär i februari 2008.

Vilken är LABYRINTs musikaliska ådra?
- Klassisk rock, både åt jazz och blues hållet. Mest inom 60- och 70-tal men även lite 80-tal, svarar Daniel. Ytterligare en faktor som gör programmet extra intressant är att majoriteten av musiken som spelas inte är kommersiell. Därtill varierar uppläggen på programmen. Det kan exempelvis bli hela konserter eller album, band-special eller program som går under ett visst tema. Dagen då ROCKHARDER tittar in har programmet sin betoning på jazzfusion. Repertoaren innehåller bland annat jazzpianisten CHICK COREA och sju man starka CHICAGO TRANSIT AUTHORITY.

Det visuella upplägget på datorskärmen framför Daniel är slående lik en sedvanlig DJ-utrustning med två CD-spelare. Han markerar det viktiga i sitt manus och presenterar låtarna med lite info om artisten och albumet. Detta i en blandning av en något nervös stämma samt charmig latinamerikansk accent. Han är nämligen inte en van radiopratare utan brukar ha en programledare. Just nu står han utan, men låter inte det hindra honom. Utanför stugan viner vinden och moder natur låter metallstången, som senare ska bulta upp dörren, slå mot husväggen. Något Daniel inte verkar distraheras av.

Daniel Muños

Hur är det att sända live?
- Speciellt. Det händer nästan alltid något oväntat, även misstag. Men det är också det som är tjusningen.

Vad har varit viktigt för dig, för att ta dig dit du är idag?
- Att få utvecklas med hjälp av kunniga personer och framför allt att få praktisk övning. Det är ovärderligt och mycket tillfredsställande, avslutar Daniel. LABYRINT har lyssnare från olika platser i världen. Till exempel från Latinamerika och USA. Det senaste programmet laddades bland annat ner av mer än 100 lyssnare från Peru.

På bussen, tillbaka till min lya på Seved, fylls jag av en varm känsla. Känslan av att det just är så här det går till när musiken och dess nyttjande når högre plan. Att det där inre drivet, som inte verkar ha ett slut, skapar de artister som inte ger sig trots motgångar eller att avsaknad av skivbolag. De där artisterna som går sin egen väg. Men likaså de eldsjälar som gör vad de kan för att få utlopp för sin själs inre önskan att skapa någonting betydelsefullt. Sådana som Daniel och Erik.


Dagens urval:
1. Vinjett – LED ZEPPELIN – When the leave breaks
2. AL DI MEOLA – Tao
3. CHICK COREA - Spanish fantasy
4. CHICK COREA – Spanish fantasy, pt 2
5. JOHN MCLAUGHLIN – Friendship
6. PAT METHENY – The first circle
7. GENTLE GIANT – The Runaway
8. YES – The gates of delirium
9. CHICAGO TRANSIT AUTHORITY – Liberation
10. GENTLE GIANT – In a glass house
11. BRAND X – The ghost of Mayfield
12. CARLOS SANTANA – Promise of a fisherman
13. Vinjett



Varje torsdag, från kl 14.00 till 16.00, kan du lyssna på LABYRINT om du rattar in närradio 92.0 Mhz. Programmen läggs upp på hemsidan i sin helhet samma dag de sänds och ligger kvar i två veckor. Besök www.radioburlov.se och klicka dig vidare till ”Labyrint” för att lyssna på de två senaste programmen!



Text & foto: Banesa Martinez
URL: www.radioburlov.se & www.myspace.com/radiolabyrint

I replokalen med CHOKER

Efter en iskall promenad i januarimörkret når jag Frihamnsviadukten. Till tegelhusets replokaler som en gång i tiden huserade THE ARK och THE CARDIGANS. Trummisen Rudan möter upp mig och passar på att nära mig med all möjlig info om replokalen innan vi äntrar CHOKER-mark.

På den fläckiga heltäckningsmattan sitter gitarrist Peter och bassist Tim på huk ovanför den stora högtalaren. Medan de tu hjälps åt att få kombinationen av lödtråd och sladdar på plats, efter förra repetitionens incident, avfyrar jag frågor.

Det hela började med att Tim för ca 4 år sedan raggade musiker. I tankarna låg fokus på sortens musik som tar sig utanför ramarna.

- Att spela jazz i rockens tecken med 60 och 70-talets bluesrock i botten. Genom att improvisera i stunden.
Peter svarade på annonsen som sökte gitarrist med sångförmåga. Rudan, som från och till i 15 år spelat tillsammans i olika konstellationer med Tim, var med som stöd. Han hade egentligen andra planer för sitt trumspelande.

CHOKERs "Cajon"

Trots de dåliga erfarenheterna av kombinerad gitarr och sångare lät Peter, förvånande nog, till och med bättre när han sjöng tillsammans med gitarrspelandet. Funderingar finns dock hos Peter om det inte är en bra idé att skaffa en sångare för att underlätta utsvävningar på gitarren.

Förutom de tre egna låtarna på MySpace-sidan finns det några covers på RORY GALLAGHER och CACTUS. Jag undrar hur ni gör urvalen?
- Vissa fastnar helt enkelt. Men vi strävar alltså inte efter att likna originalen. Banden är från början inte heller så värst fångade utav ramarna utan ganska öppna, säger Rudan.

Jammar ni er fram till nya låtar eller finns det en mastermind i bandet?
- Oftast kommer Peter med idéer eller riff som vi jammar kring. Tim kommer därefter med ytterligare idéer och korrigeringar, säger dom och kompletterar varandras svar.

Högtalarmeckande

Efter att fått frågan om vilken låt jag vill höra när högtalaren väl är fixad, ber jag om CREAMs Crossroads. Därefter avlöser låtarna varann. Vissa är egna alster utan varken namn och text, men med musikalisk substans och sångmelodier som Peter hasplar ur sig som ingenting. Alltigenom musicerandet får jag uppleva trions självsäkerhet i sitt matiga sound. De snackar samma språk vilket ökar samspeltheten. Koklockan vänster om Rudan sprider något magiskt över rummet och Tim groovar loss på basen.

De bestämmer sig för att spela ett RORY GALLAGHER-medley med Walking on hot coals, For the last time och Laundromat. Varav den sista är en låt alla borde lyssna på minst en gång i veckan enligt Peter. Efter första låtens kompetenta gitarrsolo börjar den andra mjukt. Hela tiden finns kontakten och den naturliga interaktionen mellan dom. Tredje låten entrar även den med en självklarhet. Rudans groove-min är oslagbar bakom setet och det märks på hans befriande manér att han spelat trummor sedan 10 års ålder.

Peters pedaler

Bland låtar som THE ALLMAN BROTHERS coverversion av Hoochie Coochie Man och den egna Time Wasted serveras några bassist och gitarrist skämt. Men jag får även veta att, - Ett riktigt bra rep är bättre än ett halvtaskigt gig. Sista given blir instrumentala 3 Sides of the Coin som även den finns på MySpace. Grabbarna ser ut att ha så kul och framträdandet får det att kittla inombords.

En gemensam bekant till trion har sagt "Helt otroligt att sånna jävlar som ni kunnat träffas". Flinandes tänker jag detsamma när jag återgår till den kalla kvällen. En drös musiktips och 10 småsidor fullspäckade med anteckningar senare.


Text & foto: Banesa Martinez
URL: http://www.myspace.com/chokertrio

Frikyrklig mattant rockar Satan?!

Jag är en Kontrasternas Kvinna. Med det menar jag att jag sysslar med rätt många saker som på ytan kan verka motsägelsefulla. Som att jag är hårdrockare och religionslärarinna, till exempel. Det verkar en del ha svårt att få ihop. Eller att jag gärna hänger i kyrkliga kretsar utan att vara kristen och lyssnar på black metal utan att vara satanist. Vad jag än gör träffar jag mycket kul folk och då kan händelser som följande episod berättar om lätt inträffa. Just nu har jag tagit ledigt från lärarjobbet och pluggar Mellanösternkunskap på distans.

Tanken är att jag ska resa runt i Mellanöstern medan jag gör detta men än så länge är jag kvar i Sverige och bor i Örebro hos mor för att spara pengar. I förra veckan satt jag och pluggade på Universitetsbiblioteket och skulle käka lunch i kantinan där. Mannen jag fick maten av verkade bekant men jag kunde inte palcera honom. Alla jag känner här är är gifta småbarnsföräldrar och jag var säker på att det inte var nån av deras vänner.

Den här killen var stor, skallig, piercad och tatuerad överallt och jag mindes att det fanns ett gäng ”coolingar” i Örebros frikyrka under mina ungdomsår som såg ut ungefär sådär. Så jag frågade honom helt enkelt om han också varit med i frikyrkan eftersom jag så väl kände igen honom?- Jag lovar att det kom rök och ur hans öron när han svarade med ett:

”Nej - det enda sätt jag närmar mig kyrkan på är med t-sprit och tändstickor”!

Jag blev naturligtvis generad och gick snabbt därifrån. I onsdags var det en stor metalhändelse när Nile spelade här, i lilla örebro. Så klart gick jag dit och i entrén till konserthallen ser jag honom igen och då dimper poletten ned! Han är LORD K PHILIPSON, en av metalens mörkare profiler i Sverige, med band som Prodject Hate MCMXCIX som gärna sjunger om allt anti-kyrkligt man kan komma på!!...och nu stod han som arrangör till denna spelning och kände igen mig också, när vi så att säga var i våra ”rätta element”. Herre Gud/Satan vad vi garvade!

Jag hade lärt känna honom via gemensamma kompisar när jag precis flyttat upp till Stockholm för otal år sedan men kunde ju aldrig tänka mig att han jobbade som mattant i Örebro! Och han hade gått runt hela dagen och itrriterat sig på vem den jävla idioten var som kopplat ihop honom med frikyrkan! Så kan det gå när man har många intressen, men ett kul minne blev det och en svinbra konsert var det! För örebroare som är intresserade av Lord K Philipsons vidare arrangemang kolla in Aska productions.

Text: Louise "Teacher from hell" Rickardsson
Länk: www.askaproductions.net

www.resedagboken.se
Alias: MiddleEastLouise

Rockharder 20 topp 2008

1. The Haunted – Versus 71 p

2. The Soundtrack of our lives – Communion 50 p

3. The Solution – Will Not be televised 49 p

4. Metallica – Death magnetic 44 p

5. The Hellacopters – Head off 42 p

6. Slipknot – All hope is gone 41 p

6. Cult of luna – Eternal kingdom 41p

8. Verve – Forth 38 p

9. In Flames – A sense of a purpose 37 p

9. The Killers – Day and age 37 p

11. Kings of leon – Only by the night 36 p

12. Testament – The Formation Of Damnation 34 p

13 .Marus Krunegård – Markusevangeliet 33 p

13. Grand Magus – Iron will 33 p

13. Ladytron – Velocifero 33 p

16.Opeth – Watershed 31 p

17. The Cavalera Conspiracy – Inflikted 30 p

18. AC/DC – Black ice 27 p

19. Anna Ternheim – Leave on a Monday 25 p

19. Ceasars – Weeds 25 p

Juryn bestod av: Banesa Martinez, Tomasz Sweiciak, Manne Påhlsson, Daniel Robertsson, Benny Nilsson, Magnus Engvall, Mats Rydström, Anders Forsström, Chibbe Surskägg, Henrik Engvall

En värld under ett tak

33 människor i åldrarna sex månader till 88 år. En tysk, en engelsman, en kuban, tre svenskar och resten polacker. Fem nationaliteter. Fem språk. Polsk korv och potatisvodka. Som upplagt för polsk riksdag. Eller ännu värre, som i filmen ”Mitt stora feta grekiska bröllop”.

Minus bröllopet och med antalet fler överenergiska småbarn.

Den stora släktträffen nere på den spanska solkusten i Casa Boela (en anspelning på det spanska ordet abuela som betyder farmor och faktumet att husvärdarnas namn är Bo och Elisabet, på polska förkortat Ela) hade planerats ivrigt i månader och flygbiljetterna köpta långt innan. Detta var tidpunkten då alla skulle lära känna varandra och vi skulle få ett ansikte på varandra efter alla timslånga telefonsamtal genom åren.

Med ett klimat typiskt för Sverige i juli och med ett fyravåningshus med jacuzzi, biosalong och trådlöst nätverk gick det ingen nöd för oss som antingen ville lapa sol i trädgården och på balkongen eller bara köra ett valfritt Star Wars-maraton i salongen. Dagarna spenderades med en mañana-mentalitet i bakhuvudet och totalt bortkopplat från allt vad rutin innebär.

Bland alla ölkorvar, paellor och det ofantligt stora intaget av diverse berusningsdrycker fann många släktingar från världens alla hörn varandra och fick för första gången lära känna varandra på helt ett nytt sätt.

Familj är kärlek.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-11-03

The Kasbah studiobloggar: Del 4

The Kasbah checkar ut

Välkommen till den sista delen av The Kasbahs studioblogg.I det här inlägget tänkte vi inte skriva så mycket, utan istället visa lite bilder från vår tid i Music-A-Matic studion.

Vi har nu precis kommit hem och allting känns en aning konstigt. Som om man varit på någon slags vildmarksexpedition i två år och nu inte riktigt vet hur man ska föra sig bland folk. Denna storstadskuvös som förr var ens givna habitat känns nu inte så bekväm, utan snarare lite jobbig. Man rör sig inte längre smidigt fram i T-Centralens rusningstrafik, utan istället agerar man stoppkloss och totalsabbar schemat för de redan så sönderstressade medpassagerarna.

Emil på väg ner till Göteborg och Music-A-Matic

Tobias manövrerar studion

Det kan inte alltid vara på topp

Det är Peter och Joy Division

Alla studions invånare inklusive Kerstin, en textilkonstnär som har sin ateljé i grannlokalen.

Det har varit fint att få skriva till er. Vårt arbete i Göteborg är nu över men vi kommer att fortsätta jobba med lite sång och körer här i Stockholm. Skivan beräknas släppas den 25:e februari. Tills dess får ni dämpa abstinensen och kolla in vår MySpace: www.myspace.com/thekasbahmusic

Ta hand om er så ses vi snart igen!

//The Kasbah

The Kasbah studiobloggar: Del 3

Desertörer och Hjältar
Som trefaldig bloggare börjar man känna av en viss rutin. Men när röda highlight-pennor dyker upp hos denna mycket kompetenta redaktion, vet man att det kan sluta hur som helst. Ta exemplet nedan; "The Kasbah studiobloggar: del 2." Där får man nu vid första anblick, känslan av att vi först drogat ner småbarn för att sen bli haffade av polisen. Dessutom verkar vi i efterhand tyckt att det bara var en av många bra idéer. Om bloggen ändå vore så action-späckad, ja då hade vi nog gått om BlondinBella i läsarantal vid det här laget.

Mina vänner återvände hem till Stockholm i måndags och lämnade mig här åt mitt öde, som visat sig vara ett helt okej öde. I onsdags var jag och Chips på THE HELLACOPTERS när dom spelade på Trädgård'n här i Göteborg. Efter spelningen var det efterfest uppe i logen där man fick socialisera med diverse musikfolk, som har några fler år i gemet än er ödmjuke berättare. Vid trerycket, efter otaligt många öl beslöt jag och Chips oss för att röra oss hemåt till studion, med en burk jordnötssmör jag mycket listigt tjuvat med mig från logen. När vi väl var hemma kom vi på den briljanta idén att lägga sång på några låtar. Så där stod man i sånghytten, en konstens virtuos men en pava rödvin i handen. Jim Morrison skulle varit stolt.

Mina vänner fick förutom klippkortet till lunchrestaurangen, med sig alla digitalkameror (som visserligen var deras) men som jag behöver för att delge er bilder från denna vistelse. Dom kommer dock tillbaka imorgon för att vara med och lägga lite percussion och andra roligheter. Det ska bli fint att se dom igen och få lite input i vad som händer i huvudstaden.

Man säger att en bild säger mer än tusen ord, vilket vi inte har plats för här. Speciellt inte då vi brukar ha tre bilder. Så istället tänkte jag använda mig av målande ord, i ett försök för att uppnå samma resultat. Därför har jag nedan bifogat en låt text från den kommande skivan. Ta hand om er och missa inte den fjärde och sista delen av The Kasbah's studioblogg.

//Tobias, The Kasbah

Isolated

There's something wrong about this town today
and the people in it
I said there's something wrong about this town today
It wont stop spinning

Some bunkered up with blankets in the café's
Somebody screams out loud they've come to get me
Our prescriptions are low
We fall like the snow

How come we speak so freely
of things we never really understand
Just to take a stand
Using the wrong expressions
Collecting new depressions
We're isolated

We want, we wont, we can't strive to be bourgeoisie
You know it's only pretense
We always seem to hide behind irony
especially in the weekends