Rockharder-Life

Ölsinne

2011-10-12T01:47:00.004+02:00

Det spelar ingen roll vem du snackar med på en söndag i Sydney.
Alla kommer att berätta för dig att de är bakfulla.
Oavsett ålder, samhällsklass, nationalitet...

Ordväxlingen bekräftar alltid att helger spenderas drickandes.

Asteroid + Skånska Mord + The Graviators @ GROOVE EVE, Malmö den 6 maj

2011-05-06T14:14:00.000+02:00

Bodoni, Bergsgatan 20, Malmö

Kl. 21:00 - 03:00

150 kr

-------------------------------------------

Live:

ASTEROID (På scen ca kl 01.00)

http://www.asteroid.se/

http://www.facebook.com/asteroidband

SKÅNSKA MORD (På scen ca kl 00.00)

http://www.myspace.com/skanskamordmusic

http://www.facebook.com/pages/Sk%C3%A5nska-Mord/350121123122

THE GRAVIATORS (På scen ca kl 23.00)
http://www.myspace.com/graviators

www.facebook.com/group.php?gid=62239552867

DJs: Rockadelika & Fungus Rektalus

http://www.myspace.com/djrockadelika

Söker Rock

2010-06-13T04:14:00.003+02:00

Fick en rekommendation mailad till mig om att gå och se Paul DiAnno i Sydney efter att mina vänner sett showen på The Cave i Sumpan. Nu är den spelningen på The Gaelic på lördag. Sagt och gjort.
Vad tror ni?

Uteliv i Sydney

2010-06-10T03:32:00.003+02:00

I mitt sökande efter en krog med karaktär gick jag runt kvarteret i Surry Hills. Jag har tröttnat på att leta. Puttade in mig själv på the Cricketers Arms. Det tog ett tag innan jag hittade dörren så jag puttade på allt. Det där med att det ofta heter Arms i krognamnen, det kan ju inte vara "armar", det måste vara "vapen" som familjevapen typ... Ja där inne kände jag mig gammal. Baren påminner lite lite om Peppar, med sin kitchighet, färgglada lampor och överlamrat med vykort. Men sen känns lokalen, speciellt däruppe, som en övergiven villa med udda stolar och fåtöljer. De spelade cool music och blandade friskt mellan Dylan och Beyonce. Drunken noodles $11, och Bangers and Mash $15. Ölen under $5. Vid bordet bredvid mig hängde en ensam handväska. Ett par satte sig där med en flaska vin men gick efter att tjejen sett ut att vara på väg att kräkas i några minuter. En tjej hämtade väskan och sällskapet vid bordet bortom snodde resten av vinet. Snittålder 20. Alla variationer av ansiktsbehåring och byxhäng. Diverse knasiga outfits, den ena märkligare än den andra. Väl genomtänkta och planerade för att de nonchalanta ut. Alla olika men på samma sätt. Jag älskade det.

Genrep med FUZZ MANTA

2010-05-10T22:23:00.030+02:00

Buss till centralstationen och tåg till Köpenhamn. En lång färd med buss 2A och 10 minuters promenad med karta. Freddy kommer ut och hämtar mig från huvudstadens blåsiga kväll. Förbi entrén genom tegelmuren, förbi en bilverkstad.

När vi närmar oss byggnaden kan jag höra de repande banden i lokalerna brevid. In genom en tung port. Precis innan foten min passerar tröskeln möts jag av den läckra inredningen. Det är så genomombonat att det är svårt att hitta en kal yta. Inte ens taket har sluppit undan det blodröda, krossade sammetstyget.

Pelle och Morten sitter och röker vid vad gemene man skulle kalla “myshörnet”, och matchar det med var sin öl. Jag slår mig ner, spänner öronen och gör mitt bästa för att sätta mina kunskaper från Dansk Tv2 på prov. Lene dyker upp en stund senare och plutonen är komplett.

De värmer upp med Mysterious Thoughts från debuten. Det finns inget som helst att kritisera. Det är ögonkontakt och feta grooves. Ribban höjs ytterligare när Lene tar tamburinen och låter den dansa. Tillägget ger det där magiska lyftet, även i den rätt trånga lokalen.

Med den klassiska uppsättningen instrument och sång framkallar de otroligt mycket mustigt gung. Ett par låtar senare fortsätter de visa sin numera allt renare musikaliska blandningen. Bort från debutens generösa bit fuzz, mot ett mer klassiskt grepp om 70-tals rocken med den bluesiga flörten. Just detta bluesiga gör att jag sitter i soffan och rodnar av välbehag när de spelar nykläckta Let Me Walk. Stämningen är målmedveten och fokuserad.

Deras frigörande kompott gör mig glad och istället för att tänka på min höjdskräck klättrar jag upp på stegen som står lutad jämte soffan. För goda fotomöjligheter! När de sedan öser med passion och jävlarannamma skrattar jag faktiskt av förtjusning.

Senare finslipas slutet på en låt jag misstänker heter Turn Around. Lene berättar hur hon vill ha det – mer långsamt. Var och en kommer med förslag om hur låten bör avslutas. Långsamt och utdraget enas de om för denna gång. Efter det vill Pelle justera trummorna på White And More, även den en av de nya alstrena, och provar en rad olika kombinationer.

Sedan blir det paus där snacket går mellan Youtube-tips (sök på “Zakk Wylde & Slash - Voodoo Child“!!) och kommande sevärda konserter.

Därefter fortskrider de med ytterligare förbättringar, med input från samtliga. Förklaringar, förtydlingar och versioner haglar. Någon efterfrågar skärpa i gitarrens början och dämpning mellan slagen. Det utförs. Återigen provar de justeringar av slutet på några alster, som om de vill vara säkra på att lämna lyssnaren i “rätt stämning”.

Kvällen har blivit natt och bandet släcker ner efter några avslappnande bloss. Efter välbehövt sällskap till Metron hamnar jag i “Lufthavnen”. Flygplatsen ekar nästan av bristen på rusande människor, men några stackare med mig står allt och väntar på tåget mot Malmö. Längs rälsen hem till ljuva Skåne gläds jag åt att ha fått uppleva FUZZ MANTAs sätt att skapa musik. Jag tänker tillbaka på intervjun från december och att jag just hört de nya låtarna de stolt berättade om.

Har du vägarna förbi Malmö på onsdag borde du besöka Bodoni (Bergsgatan 20). Då har du nämligen chansen att se FUZZ MANTA live tillsammans med KAMCHATKA från Varberg.

Text & foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/fuzzmanta
Line Up: Morten (bas), Freddy (gitarr), Lene (sång) och Pelle (trummor).
Intervju från december: http://rockharder-life.blogspot.com/2010/02/rockharder-traffar-fuzz-manta-i.html

Bra musik på väg

2010-04-22T13:20:00.004+02:00

Roadtrips i Australien i all ära, men busstrafiken i Sydney är ett skämt.

Radio Triple M 104.9 spelar rock.

Har ni vägarna förbi

2010-04-20T03:11:00.004+02:00

så ta gärna en flyktsoda i mitt namn och återkom med feedback. Battle of the Tribute bands 2010 pågår nu. I Sverige alltså.

Tisdag kväll är pizza-afton på the Wharf Bar. Tjejen som spelar gitarr och munspel älskar Bob Marley och Tracy Chapman. Jag envisas med att tala om för alla att Eagle-Eye Cherry är svensk varje gång hon kör Save Tonight...

The Rocks

2010-04-15T16:03:00.004+02:00

Att söka på "rock" och "Sydney" ger ju bara en massa resultat över klippor och stenar.
Rockkulturen här i stan är antingen väl dold eller gömd bakom en kall öl. För öl finns det gott om.
Och bra musik.
Men det betyder inte nödvändigtvis att det finns bra barer.

Jag älskar att det vimlar av livemusik.
Och bra livemusik.
På barer, fik och på gatan. Och på spelningar så klart. Jag har fått månatliga dos rock via AC/DC på ANZ Stadium och The Dead Weather på Enmore Theatre. Grymt bra men det fattas något i luften. Gemensamheten som är så typisk för rockkulturen. Den som gör musiken vi älskar ännu mer levande. Rockauran.

Jag spelade Danzigs "Mother" på en grillfest och ingen visste vad det var. Jag önskade Billy Idols "Rebel Yell" på en popbar och fick lova att dansa med alla på dansgolvet.

Mitt sökande efter en bra rockbar fortsätter. Jag har hittills inte fått upp ett riktigt bra spår.

Rockharder träffar FUZZ MANTA i Köpenhamn

2010-02-04T21:24:00.010+01:00

Lene, Pelle, Morten och Freddy.

Danska FUZZ MANTA har gjort ett kraftfullt och upplyftande album som innehåller 70-talets hårdrock, mycket groove och en rejäl portion fuzz. Därtill djupa texter, och ett skivomslag utöver det vanliga.

När känslorna flödade som mest under klimattoppmötet i Köpenhamn fick jag en pratstund med bandet som toppar min lista över de bästa albumen under förra året. På en liten pub några kvarter ifrån centralstationen pratade vi om debuten “Smokerings”, skivomslag och låtsnickrande.

Hur startades bandet?
FUZZ MANTAs förra gitarrist, Morgen, provspelade i ett annat band jag (Morten) var med i. Vi lämnade det bandet tillsammans och skaffade replokal. Dessvärre blev Morgen tvungen att resa hem till Norge ett tag. Kort efter att vi hade hittat replokalen i november 2006 tillfrågades Freddy och Per (gamla trummisen) samtidigt som vi sa adjö till vår gamla sångerska och bjöd istället in Lene. I slutet på november, efter bara 14 dagars trätning av melodier och framarbetande av texter och sångmelodier hade vi vårt första gig.

Hur lång tid tog det att skapa skivan?
För länge. Det som tog tid var masteringen, omslag och att hitta rätt skivbolag. Kompositionerna skapade vi snabbt men låtarna behöver alltid spelas live för att stöpas helt och för att kunna växa. Många av dom gjorde vi redan 2006. Inspelningen av albumet tog däremot två dagar. Därefter tog vi tag i det praktiska som skivbolag och omslag. Det innebar en hel del mailkontakt fram och tillbaka med den tyska artdesignern. Främst handlade det om färger och rätt visuellt uttryck men också att hitta bilder från turnéer att scanna in.

Ni har hunnit turnera mycket?
Ja, fyra gånger. Mest i Tyskland, dock inget Sverige än.

Hur tänkte ni när ni valde producent och studio för inspelning?
Ljudmannen Rickard på The Rock i Köpenhamn kom fram till Lene och frågade om bandet ville spela in en skiva med honom. - Visst kan vi göra det!, svarade vi.
Vad som utmärker studion? Det är väl det att den ligger på Christiania. (Alla skrattar). Studion har bra mikrofoner, schyssta effekter och förstärkare. Den goda akustiken och Rickards koll på läget gav också en bra stämning. Till nästa gång vill vi däremot göra det mer analogt.

Hur kom ni fram till namnvalet?
Det kom efter en lång brainstorming. FUZZ står för gitarren som är fuzzig. Och MANTA; det är ju en cool fisk, den gamla gitarristen hade en gammal Opel Manta. Men främst för att Mantan också kallas Rocka, som man lätt härleder till rock.

Just nu är Over The Mountain min favoritlåt på "Smokerings" – vilken föredrar ni?
Det kan vi inte svara på, de utmärker sig på olika sätt. Idéerna till riff och melodier har nämligen också skiftat så låtarna skiljer sig från varandra.

Vad har ni själva lyssnat mycket på i år?
WITCHCRAFTs senaste, SIENNA ROOT, DUNGEN, ACE FREHLEY och QUEENS OF THE STONE AGE.

Hur ser era planer ut för 2010? Ny skiva eller turné?
Vi har faktiskt åtta nya låtar med vår nya trummis Pelle, vinylsingeln släpps i vår. Självklart kommer vi gärna ut och spelar, det blir till exempel turné i Tyskland. Men första prioritet är att spela in på nytt!

Har ni släppt något innan "Smokerings"?
Ja, vår femspåriga demo "Moon Stone Sessions" i 2006 och demo EPn "On The Edge" i 2007. Låten On The Edge var dessutom med på det tyska web-zinet Generated X's första download-samling "Electric Magic" i 2007.

En aning berusad av samtalet lämnar jag puben. Mötet med den gungiga kvartetten snurrar i huvudet, men också på grund av deras beroendeframkallande alster i lurarna. Den kalla Köpenhamnskvällen biter tag och utanför centralstationen plockar polisen bort en avspärrning runt en väska på trottoaren. Ett antal piketbussar lastas med poliser och jag skyndar mig till tåget mot Malmö.

Text & foto: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/fuzzmanta
Line Up: Morten (bas), Freddy (gitarr), Lene (sång) och Pelle (trummor).
Bolag: Bad Deal Records

Welcome To Tijuana

2009-11-09T18:44:00.005+01:00

”En stad som äter människor”
Citat från en immigrant om gränsstaden Tijuana, Mexiko.

Dokumentärfilmen belyser immigrationen från Mexikos gräns mot USA samt problemen som uppstår i och utanför gränsstaden Tijuana. Med nakna men relativt korta intervjuer skapar filmen en förståelse för immigranternas svåra situation. Det är närfilmat, med flera tagningar från den fattiga omgivningen och de som intervjuas är både immigranterna själva och människorättskämpar.

Den tyska filmskaparen Joerg Steineck och samproducenten Nicolas Martin verkar inte ha varit på jakt efter den konventionella och fördomsfyllda bilden av immigranten. Istället porträtteras de som många olika individer som sammantaget ger en större bild - likt en mosaik som av många små bitar skapar en helt ny bild. Detta tillsammans med ett detaljrikt bildspråk som bärs upp av Mexikanska toner.

”Welcome to Tijuana” ger betraktaren en chans att förstå att den huvudsakliga immigrationen är sprungen ur svåra människoöden. Tragiska livssituationer som mer eller mindre tvingar människor att söka sin lycka, eller för den delen överlevnad, någon annanstans. Det är då ”det förlovade landet” USA blir lockade. Trots den hårda levnadssituationen i gränsstaden Tijuana, rigorösa gränskontroller samt en brutal och hänsynslös gränspolis. Dessutom väntar troligen undermåliga löner långt under medborgarnas minimum lön i USA . Immigranterna kämpar faktiskt för en chans att utföra ett arbete trots dåliga arbetsförhållanden, anställningsvillkor och arbetstider. Dokumentären ger en levande bild av denna billiga arbetskraft som stöttar USA.

Mexico är ett rikt land men eftersom de välbärgade inte delar med sig, klyvs befolkningen mellan de fattiga och de rika. Immigranterna gör sitt bästa att klara sig trots låg lön och ytterst få samhälliga faciliteter. Många har rest från olika delar av Latinamerika men får ofta ett abrupt stopp i Tijuana där hård kamp för överlevnad väntar. Dokumentären visar också de som fallit för frestelsen att fly den tuffa verkligheten med heroin. Men även skolan för immigrantbarn, vars föräldrar lyckats ta sig över gränsen till USA - med hopp om att hämta resten av familjen så fort som möjligt.

Det behövs stora polisinsatser i Tijuana på grund av kriminaliteten som samlas där. Immigranterna befinner sig ständigt i en osäker situation på grund av risken för inlåsning, misshandel och skrämsel. Konsekvenserna är dödsfall och brott mot de mänskliga rättigheterna. Ibland är mutor det enda som kan hjälpa dem.

Den mediala bilden som USA upprätthåller består av att bunta ihop den illegala migrationen från Tijuana med terrorismen som USA försöker bekämpa sedan den 11 september 2001. Andra regeringar har visat intresse för muren. Exempelvis den israeliska regeringen som besökt USA för att hitta idéer att tillämpa på sin mur på Västbanken. För att få tips om konstruktion, gränspolitik och hur man hanterar migranter.

Filmmakarna uppger att syftet med dokumentären var att ge en röst till alla de marginaliserade som står och väntar på en god möjlighet att passera gränsen. Ett mål som ”Welcome to Tijuana” uppnår.

Dokumentären har engelskt och spanskt tal, men utges med tysk, spansk eller engelsk textning.

Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.joerg-steineck.com/tijuana/

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=cK-Jc1ivdKk

Facebooklänk: http://www.facebook.com/pages/Welcome-To-Tijuana/100099759045?ref=ts

MySpacelänk: www.myspace.com/welcometotj

I radioetern med LABYRINT

2009-06-03T23:11:00.007+02:00

ROCKHARDER träffar producent och tekniker Daniel Muños på Värnhemstorget en karg torsdag i början av mars. Tillsammans tar vi den fullproppade bussen till Arlöv. Inklämda längst bak sitter vi och snackar musikhamstrande, tidigare erfarenheter och gemensamma idoler.

Under den korta promenaden från hållplatsen till studion övertygar Daniel om sin entusiasm för rockmusik. Speciellt när han berättar om sin mångåriga hobby som skivsamlare.

- Sedan tidig ålder hade jag tankar på ett eget radioprogram. Jag har nog alltid samlat skivor i det syftet, berättar han. Väl framme förbryllar den lilla röda stugan med vita knutar, med all sorts apparatur utmed insidans väggar.

Den ansvariga utgivaren, Erik Albin, tittar in och berättar om intresset som väcktes när han blev radioamatör i ungdomens år. Det är uppenbarligen en rejält tidsödande hobby då han ägnar 4 timmar om dagen åt detta. Helt ideellt. Han är onekligen hängiven och passionerad för radio.

Erik Albin

Varför närradio?
- Närradio är ett komplement till kommersiell, svarar Erik. Här får lyssnarna mer utrymme. Många ringer in och hälsar, andra önskar låtar. Radio Burlöv går runt med stöd av sponsorer. Även bland våra lyssnare har vi de som sponsrar program.

Vad är det som kostar?
- Främst är det STIM-tillstånd. För närradio ligger kostnaden på ca 100–200 kr/timmen, inklusive STIM-kostnader, berättar Erik. Sedan tar han bilen in till Arlöv där han ska göra en intervju.

LABYRINTs historia startade med att Daniel bad Erik att undervisa i radioteknik till medarbetarna i programmet OSIGNAD på Radio Sofielund. Daniel hade varit med och byggt upp programmet från grunden, med huvudsyftet att låta amatörmusik från lokala malmömusiker ljuda i radioetern. När OSIGNAD var avvecklat vände sig Daniel till Erik för att se om det fanns möjlighet att fortsätta att sända radio, fast då via Radio Burlöv. Han berättade om sin idé LABYRINT och Erik tyckte det lät bra. Programmet hade premiär i februari 2008.

Vilken är LABYRINTs musikaliska ådra?
- Klassisk rock, både åt jazz och blues hållet. Mest inom 60- och 70-tal men även lite 80-tal, svarar Daniel. Ytterligare en faktor som gör programmet extra intressant är att majoriteten av musiken som spelas inte är kommersiell. Därtill varierar uppläggen på programmen. Det kan exempelvis bli hela konserter eller album, band-special eller program som går under ett visst tema. Dagen då ROCKHARDER tittar in har programmet sin betoning på jazzfusion. Repertoaren innehåller bland annat jazzpianisten CHICK COREA och sju man starka CHICAGO TRANSIT AUTHORITY.

Det visuella upplägget på datorskärmen framför Daniel är slående lik en sedvanlig DJ-utrustning med två CD-spelare. Han markerar det viktiga i sitt manus och presenterar låtarna med lite info om artisten och albumet. Detta i en blandning av en något nervös stämma samt charmig latinamerikansk accent. Han är nämligen inte en van radiopratare utan brukar ha en programledare. Just nu står han utan, men låter inte det hindra honom. Utanför stugan viner vinden och moder natur låter metallstången, som senare ska bulta upp dörren, slå mot husväggen. Något Daniel inte verkar distraheras av.

Daniel Muños

Hur är det att sända live?
- Speciellt. Det händer nästan alltid något oväntat, även misstag. Men det är också det som är tjusningen.

Vad har varit viktigt för dig, för att ta dig dit du är idag?
- Att få utvecklas med hjälp av kunniga personer och framför allt att få praktisk övning. Det är ovärderligt och mycket tillfredsställande, avslutar Daniel. LABYRINT har lyssnare från olika platser i världen. Till exempel från Latinamerika och USA. Det senaste programmet laddades bland annat ner av mer än 100 lyssnare från Peru.

På bussen, tillbaka till min lya på Seved, fylls jag av en varm känsla. Känslan av att det just är så här det går till när musiken och dess nyttjande når högre plan. Att det där inre drivet, som inte verkar ha ett slut, skapar de artister som inte ger sig trots motgångar eller att avsaknad av skivbolag. De där artisterna som går sin egen väg. Men likaså de eldsjälar som gör vad de kan för att få utlopp för sin själs inre önskan att skapa någonting betydelsefullt. Sådana som Daniel och Erik.

Dagens urval:
1. Vinjett – LED ZEPPELIN – When the leave breaks
2. AL DI MEOLA – Tao
3. CHICK COREA - Spanish fantasy
4. CHICK COREA – Spanish fantasy, pt 2
5. JOHN MCLAUGHLIN – Friendship
6. PAT METHENY – The first circle
7. GENTLE GIANT – The Runaway
8. YES – The gates of delirium
9. CHICAGO TRANSIT AUTHORITY – Liberation
10. GENTLE GIANT – In a glass house
11. BRAND X – The ghost of Mayfield
12. CARLOS SANTANA – Promise of a fisherman
13. Vinjett

Varje torsdag, från kl 14.00 till 16.00, kan du lyssna på LABYRINT om du rattar in närradio 92.0 Mhz. Programmen läggs upp på hemsidan i sin helhet samma dag de sänds och ligger kvar i två veckor. Besök www.radioburlov.se och klicka dig vidare till ”Labyrint” för att lyssna på de två senaste programmen!

Text & foto: Banesa Martinez
URL: www.radioburlov.se & www.myspace.com/radiolabyrint

I replokalen med CHOKER

2009-01-22T17:07:00.011+01:00

Efter en iskall promenad i januarimörkret når jag Frihamnsviadukten. Till tegelhusets replokaler som en gång i tiden huserade THE ARK och THE CARDIGANS. Trummisen Rudan möter upp mig och passar på att nära mig med all möjlig info om replokalen innan vi äntrar CHOKER-mark.

På den fläckiga heltäckningsmattan sitter gitarrist Peter och bassist Tim på huk ovanför den stora högtalaren. Medan de tu hjälps åt att få kombinationen av lödtråd och sladdar på plats, efter förra repetitionens incident, avfyrar jag frågor.

Det hela började med att Tim för ca 4 år sedan raggade musiker. I tankarna låg fokus på sortens musik som tar sig utanför ramarna.

- Att spela jazz i rockens tecken med 60 och 70-talets bluesrock i botten. Genom att improvisera i stunden.
Peter svarade på annonsen som sökte gitarrist med sångförmåga. Rudan, som från och till i 15 år spelat tillsammans i olika konstellationer med Tim, var med som stöd. Han hade egentligen andra planer för sitt trumspelande.

CHOKERs "Cajon"

Trots de dåliga erfarenheterna av kombinerad gitarr och sångare lät Peter, förvånande nog, till och med bättre när han sjöng tillsammans med gitarrspelandet. Funderingar finns dock hos Peter om det inte är en bra idé att skaffa en sångare för att underlätta utsvävningar på gitarren.

Förutom de tre egna låtarna på MySpace-sidan finns det några covers på RORY GALLAGHER och CACTUS. Jag undrar hur ni gör urvalen?
- Vissa fastnar helt enkelt. Men vi strävar alltså inte efter att likna originalen. Banden är från början inte heller så värst fångade utav ramarna utan ganska öppna, säger Rudan.

Jammar ni er fram till nya låtar eller finns det en mastermind i bandet?
- Oftast kommer Peter med idéer eller riff som vi jammar kring. Tim kommer därefter med ytterligare idéer och korrigeringar, säger dom och kompletterar varandras svar.

Högtalarmeckande

Efter att fått frågan om vilken låt jag vill höra när högtalaren väl är fixad, ber jag om CREAMs Crossroads. Därefter avlöser låtarna varann. Vissa är egna alster utan varken namn och text, men med musikalisk substans och sångmelodier som Peter hasplar ur sig som ingenting. Alltigenom musicerandet får jag uppleva trions självsäkerhet i sitt matiga sound. De snackar samma språk vilket ökar samspeltheten. Koklockan vänster om Rudan sprider något magiskt över rummet och Tim groovar loss på basen.

De bestämmer sig för att spela ett RORY GALLAGHER-medley med Walking on hot coals, For the last time och Laundromat. Varav den sista är en låt alla borde lyssna på minst en gång i veckan enligt Peter. Efter första låtens kompetenta gitarrsolo börjar den andra mjukt. Hela tiden finns kontakten och den naturliga interaktionen mellan dom. Tredje låten entrar även den med en självklarhet. Rudans groove-min är oslagbar bakom setet och det märks på hans befriande manér att han spelat trummor sedan 10 års ålder.

Peters pedaler

Bland låtar som THE ALLMAN BROTHERS coverversion av Hoochie Coochie Man och den egna Time Wasted serveras några bassist och gitarrist skämt. Men jag får även veta att, - Ett riktigt bra rep är bättre än ett halvtaskigt gig. Sista given blir instrumentala 3 Sides of the Coin som även den finns på MySpace. Grabbarna ser ut att ha så kul och framträdandet får det att kittla inombords.

En gemensam bekant till trion har sagt "Helt otroligt att sånna jävlar som ni kunnat träffas". Flinandes tänker jag detsamma när jag återgår till den kalla kvällen. En drös musiktips och 10 småsidor fullspäckade med anteckningar senare.

Text & foto: Banesa Martinez
URL: http://www.myspace.com/chokertrio

Frikyrklig mattant rockar Satan?!

2009-01-14T10:54:00.005+01:00

Jag är en Kontrasternas Kvinna. Med det menar jag att jag sysslar med rätt många saker som på ytan kan verka motsägelsefulla. Som att jag är hårdrockare och religionslärarinna, till exempel. Det verkar en del ha svårt att få ihop. Eller att jag gärna hänger i kyrkliga kretsar utan att vara kristen och lyssnar på black metal utan att vara satanist. Vad jag än gör träffar jag mycket kul folk och då kan händelser som följande episod berättar om lätt inträffa. Just nu har jag tagit ledigt från lärarjobbet och pluggar Mellanösternkunskap på distans.

Tanken är att jag ska resa runt i Mellanöstern medan jag gör detta men än så länge är jag kvar i Sverige och bor i Örebro hos mor för att spara pengar. I förra veckan satt jag och pluggade på Universitetsbiblioteket och skulle käka lunch i kantinan där. Mannen jag fick maten av verkade bekant men jag kunde inte palcera honom. Alla jag känner här är är gifta småbarnsföräldrar och jag var säker på att det inte var nån av deras vänner.

Den här killen var stor, skallig, piercad och tatuerad överallt och jag mindes att det fanns ett gäng ”coolingar” i Örebros frikyrka under mina ungdomsår som såg ut ungefär sådär. Så jag frågade honom helt enkelt om han också varit med i frikyrkan eftersom jag så väl kände igen honom?- Jag lovar att det kom rök och ur hans öron när han svarade med ett:

”Nej - det enda sätt jag närmar mig kyrkan på är med t-sprit och tändstickor”!

Jag blev naturligtvis generad och gick snabbt därifrån. I onsdags var det en stor metalhändelse när Nile spelade här, i lilla örebro. Så klart gick jag dit och i entrén till konserthallen ser jag honom igen och då dimper poletten ned! Han är LORD K PHILIPSON, en av metalens mörkare profiler i Sverige, med band som Prodject Hate MCMXCIX som gärna sjunger om allt anti-kyrkligt man kan komma på!!...och nu stod han som arrangör till denna spelning och kände igen mig också, när vi så att säga var i våra ”rätta element”. Herre Gud/Satan vad vi garvade!

Jag hade lärt känna honom via gemensamma kompisar när jag precis flyttat upp till Stockholm för otal år sedan men kunde ju aldrig tänka mig att han jobbade som mattant i Örebro! Och han hade gått runt hela dagen och itrriterat sig på vem den jävla idioten var som kopplat ihop honom med frikyrkan! Så kan det gå när man har många intressen, men ett kul minne blev det och en svinbra konsert var det! För örebroare som är intresserade av Lord K Philipsons vidare arrangemang kolla in Aska productions.

Text: Louise "Teacher from hell" Rickardsson
Länk: www.askaproductions.net

www.resedagboken.se
Alias: MiddleEastLouise

Rockharder 20 topp 2008

2008-12-26T02:43:00.003+01:00

1. The Haunted – Versus 71 p

2. The Soundtrack of our lives – Communion 50 p

3. The Solution – Will Not be televised 49 p

4. Metallica – Death magnetic 44 p

5. The Hellacopters – Head off 42 p

6. Slipknot – All hope is gone 41 p

6. Cult of luna – Eternal kingdom 41p

8. Verve – Forth 38 p

9. In Flames – A sense of a purpose 37 p

9. The Killers – Day and age 37 p

11. Kings of leon – Only by the night 36 p

12. Testament – The Formation Of Damnation 34 p

13 .Marus Krunegård – Markusevangeliet 33 p

13. Grand Magus – Iron will 33 p

13. Ladytron – Velocifero 33 p

16.Opeth – Watershed 31 p

17. The Cavalera Conspiracy – Inflikted 30 p

18. AC/DC – Black ice 27 p

19. Anna Ternheim – Leave on a Monday 25 p

19. Ceasars – Weeds 25 p

Juryn bestod av: Banesa Martinez, Tomasz Sweiciak, Manne Påhlsson, Daniel Robertsson, Benny Nilsson, Magnus Engvall, Mats Rydström, Anders Forsström, Chibbe Surskägg, Henrik Engvall

En värld under ett tak

2008-11-03T19:07:00.003+01:00

33 människor i åldrarna sex månader till 88 år. En tysk, en engelsman, en kuban, tre svenskar och resten polacker. Fem nationaliteter. Fem språk. Polsk korv och potatisvodka. Som upplagt för polsk riksdag. Eller ännu värre, som i filmen ”Mitt stora feta grekiska bröllop”.

Minus bröllopet och med antalet fler överenergiska småbarn.

Den stora släktträffen nere på den spanska solkusten i Casa Boela (en anspelning på det spanska ordet abuela som betyder farmor och faktumet att husvärdarnas namn är Bo och Elisabet, på polska förkortat Ela) hade planerats ivrigt i månader och flygbiljetterna köpta långt innan. Detta var tidpunkten då alla skulle lära känna varandra och vi skulle få ett ansikte på varandra efter alla timslånga telefonsamtal genom åren.

Med ett klimat typiskt för Sverige i juli och med ett fyravåningshus med jacuzzi, biosalong och trådlöst nätverk gick det ingen nöd för oss som antingen ville lapa sol i trädgården och på balkongen eller bara köra ett valfritt Star Wars-maraton i salongen. Dagarna spenderades med en mañana-mentalitet i bakhuvudet och totalt bortkopplat från allt vad rutin innebär.

Bland alla ölkorvar, paellor och det ofantligt stora intaget av diverse berusningsdrycker fann många släktingar från världens alla hörn varandra och fick för första gången lära känna varandra på helt ett nytt sätt.

Familj är kärlek.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-11-03

The Kasbah studiobloggar: Del 4

2008-10-27T22:27:00.015+01:00

The Kasbah checkar ut

Välkommen till den sista delen av The Kasbahs studioblogg.I det här inlägget tänkte vi inte skriva så mycket, utan istället visa lite bilder från vår tid i Music-A-Matic studion.

Vi har nu precis kommit hem och allting känns en aning konstigt. Som om man varit på någon slags vildmarksexpedition i två år och nu inte riktigt vet hur man ska föra sig bland folk. Denna storstadskuvös som förr var ens givna habitat känns nu inte så bekväm, utan snarare lite jobbig. Man rör sig inte längre smidigt fram i T-Centralens rusningstrafik, utan istället agerar man stoppkloss och totalsabbar schemat för de redan så sönderstressade medpassagerarna.

Emil på väg ner till Göteborg och Music-A-Matic

Tobias manövrerar studion

Det kan inte alltid vara på topp

Det är Peter och Joy Division

Alla studions invånare inklusive Kerstin, en textilkonstnär som har sin ateljé i grannlokalen.

Det har varit fint att få skriva till er. Vårt arbete i Göteborg är nu över men vi kommer att fortsätta jobba med lite sång och körer här i Stockholm. Skivan beräknas släppas den 25:e februari. Tills dess får ni dämpa abstinensen och kolla in vår MySpace: www.myspace.com/thekasbahmusic

Ta hand om er så ses vi snart igen!

//The Kasbah

The Kasbah studiobloggar: Del 3

2008-10-20T08:36:00.003+02:00

Desertörer och Hjältar
Som trefaldig bloggare börjar man känna av en viss rutin. Men när röda highlight-pennor dyker upp hos denna mycket kompetenta redaktion, vet man att det kan sluta hur som helst. Ta exemplet nedan; "The Kasbah studiobloggar: del 2." Där får man nu vid första anblick, känslan av att vi först drogat ner småbarn för att sen bli haffade av polisen. Dessutom verkar vi i efterhand tyckt att det bara var en av många bra idéer. Om bloggen ändå vore så action-späckad, ja då hade vi nog gått om BlondinBella i läsarantal vid det här laget.

Mina vänner återvände hem till Stockholm i måndags och lämnade mig här åt mitt öde, som visat sig vara ett helt okej öde. I onsdags var jag och Chips på THE HELLACOPTERS när dom spelade på Trädgård'n här i Göteborg. Efter spelningen var det efterfest uppe i logen där man fick socialisera med diverse musikfolk, som har några fler år i gemet än er ödmjuke berättare. Vid trerycket, efter otaligt många öl beslöt jag och Chips oss för att röra oss hemåt till studion, med en burk jordnötssmör jag mycket listigt tjuvat med mig från logen. När vi väl var hemma kom vi på den briljanta idén att lägga sång på några låtar. Så där stod man i sånghytten, en konstens virtuos men en pava rödvin i handen. Jim Morrison skulle varit stolt.

Mina vänner fick förutom klippkortet till lunchrestaurangen, med sig alla digitalkameror (som visserligen var deras) men som jag behöver för att delge er bilder från denna vistelse. Dom kommer dock tillbaka imorgon för att vara med och lägga lite percussion och andra roligheter. Det ska bli fint att se dom igen och få lite input i vad som händer i huvudstaden.

Man säger att en bild säger mer än tusen ord, vilket vi inte har plats för här. Speciellt inte då vi brukar ha tre bilder. Så istället tänkte jag använda mig av målande ord, i ett försök för att uppnå samma resultat. Därför har jag nedan bifogat en låt text från den kommande skivan. Ta hand om er och missa inte den fjärde och sista delen av The Kasbah's studioblogg.

//Tobias, The Kasbah

Isolated

There's something wrong about this town today
and the people in it
I said there's something wrong about this town today
It wont stop spinning

Some bunkered up with blankets in the café's
Somebody screams out loud they've come to get me
Our prescriptions are low
We fall like the snow

How come we speak so freely
of things we never really understand
Just to take a stand
Using the wrong expressions
Collecting new depressions
We're isolated

We want, we wont, we can't strive to be bourgeoisie
You know it's only pretense
We always seem to hide behind irony
especially in the weekends

The Kasbah studiobloggar: Del 2

2008-10-15T19:59:00.008+02:00

Vi har nu lagt gitarr och bas och jag har precis kommit igång med några sångspår. Skivan börjar arta sig och låtarna börjar ta form. Något man har märkt är att isolation och mikrovågsbaserad föda inte är det bästa sättet att mana fram kreativitet. Så hur trött man än må vara efter en lång dag med slit så måste man våga sig ut ändå. Om så bara för att ta en öl. När man sen återvänder till studion kan man känna förändringen. Man ser allt med en klarare blick och kan återigen känna ruset utav att bara få vara här.

Studion befolkas förutom utav The Kasbah också av Henryk Lipp och tidigare nämnde Chips Kiesbye. Chips är vår producent och när han inte slår sitt kloka huvud ihop med våra är han gitarrist och sångare i det svenska kult punkbandet SATOR. Henryk är inte bara vår ljudtekniker utan även studioägare och en extrem "prylbög". Favoritleksakerna är exklusiva vintagemikrofoner och klaviaturer. Han måste vid det här laget ha något slags världsrekord.

Som jag tidigare sagt har vi jobbat ända in på småtimmarna, så ögonblicken innan sömnen har till störst del fyllts med högkvalitativa filmer hämtade från studions videobibliotek. Filmer som spelats är bl.a. Michael Jacksons Moonwalker, där han porträtterar ingen annan än just Michael Jackson. Han ska här rädda alla världens barn från Joe Pesci som försöker tvångsdroga dem. En ganska underlig motsägelse med tanke på att Michael själv i efterhand (om man ska tro på media) har drogat ner småbarn för att sen, ja ni vet hur visan går. Filmen avslutas sen med en mindre underhållande version av den fantastiska BEATLES-låten Come Together. Men jävlar vad grabben kan dansa.

Den musikaliska kommunikationen här i studion har uppnått en mycket hög nivå medan den övriga kommunikationen fortfarande har sina små skavanker. Detta leder oss in på detta inläggs mycket djupgående analys av hierarkin och dess uttryck. Den här gången presenterad av mina mycket skarpsinnige vänner. Håll till godo!

Hierarkin
Något som har förvånat en under inspelningen av vår debutskiva, harvarit bemötandet från våra medarbetare. Jag hade föreställt mig hur manskulle sättas på plats av de alfahannar som man faktiskt har att göra med.Att några pojkspolingars idéer skulle väga lätt emot deras erfarenhet ochsvårtydda fackspråk, men icke.

”Ja tycker inte det soundet passar bra, jag vill ha en finare färg i det,och mer punsch.”

Musiken väger tyngre än hävdandet av sig själv. Så snoppmätartävlingen har förflyttats till de mer triviala delarna av vardagen. För man kommerinte undan de basala nödvändigheterna som finns hos oss primater. Lika mycket som vi behöver uträtta våra banala behov så som att banka på pukoroch yla, behöver vi veta vår plats i gemenskapen. I och med detta känner jag mig lite lätt illa till mods och avvaktande orolig när jag traskar omkring i studion och väntar på att de ska dräpa en med all sin visdom och makt. Men det händer inte. Revirpissandet och maktdemonstrationerna har förflyttats.

Jag tror att det är till köket. Min oroliga själ har intalat mig det i alla fall. Man finner det nästan skönt att de lämnatlite disk så att man kan få stilla sin inlärda auktoritärasamhällsuppbyggnadsångest och få stilla suget i Jantelagstarmen genom att förminska sig och utföra deras trista sysslor.

Egentligen baseras min oro här i studion på att man inte har tillgång till en lika påtaglig hierarkisom vanligtvis används för att man ska visa andra sin, ja, jag vet inte, respekt. Fast man saknar det först när det verkligen är människor manrespekterar. Det får inte misstas för det dagliga översittandet från SL-kontrollanter, poliser och dylikt som mest bara känns väldigt kränkande. Tyvärr upptäcker jag nu att jag har vant mig vid det så pass mycket attett tillstånd utan nertryckare känns skrämmande. Skönt att våra medarbetare öppnade ögonen för mig. Våga vägra översitteri!

Festskrift av Mr P: Mycket vist har sagts må jag tillägga, en empiriskbild av hur förhållandet är. Alla får sin egen bild av den trånga tillvarosom utspelar sig här men som en viss per definition auktoritär personuttalade:

”Det är inte fråga om några hierarkier i musikbranschen längre”.

Kanske är hierarkin beroende av att en person verkligen fogar sig under det att en som står på sig vinner mark och skaffar sig en platspå ett högre plan. Jag har själv övervägt att undandra mig vissa sysslor ibland, t.ex. när jag precis har ätit och blir ombedd att fixa kaffe ochmagen säger ”sitt ner och vila för fan”. Kanske orkar man helt enkelt inte bry sig i vissa lägen eftersom musiken är det överordnande målet, det somligger i allas intressen att det ska bli bra.

Även om vi skulle opponera oss, skulle knappast andra medel finnas till hands för auktoriteterna än att lägga på en allmän missbelåtenhet, ett tristare arbetsklimat och enmer kantig tillvaro i vad som redan kan betecknas en ”sardinburk” där den enda tillflykten är snett inåtvända laptopskärmar och ”lilla huset”. Dock har mark vunnits, konstaterar jag när jag tar mig rätten att klaga påtrumediteringen, Tobbe får ta ”en tagning till” och jag och Emil utan att skämmas högt konstaterar att vi skött vår diskning. Du tar dig den platsen du vill helt enkelt, vissa stretar, vissa går obemärkta förbi, men bra idéer är bra idéer och vettiga förslag är dito. Den verkliga hierarkinutspelar sig bakom avslagna mikrofoner.

Sköt om er.

//The Kasbah

The Kasbah studiobloggar: Del 1

2008-10-10T23:11:00.014+02:00

Söndag, 5 Oktober: Årsta Partihallar, kl:15.05

Jävlar vad ruggigt det är! Regnet piskar, ögonen svider, musklerna krampar och trötta som fan. Vi har precis träffat vår producent Chips Kiesbye. Dags att lasta in instrumenten i de redan överfulla bilarna, där man bland annat hittar konserver och nudlar från överskottsbolaget i mängder, tillräckligt för att överleva ett krig.

Vi är; Emil Wadeskog (basman) Peter Lennartz R. (eminent trumslagare) och jag, Tobias Bergholm (sångfågel och gitarrist). Denna fantastiska treenighet går under namnet The Kasbah och är på väg till Göteborg för att spela in en efterlängtad debutskiva. När vi efter några timmars bilfärd äntligen anländer till vår nya hemadress, är spänningen på topp. När dörrarna till studion öppnas och man till sin stora förtjusning upptäcker att det är ingen mindre än Sveriges Abbey Road som just öppnat sig för en, kan man inte låta bli att känna sig som pånyttfödd in i en finare värld; i en svunnen tid. En bättre fristad kan man inte önska sig!

Man märker ingen större förändring av miljöombytet innan man talar med den första representanten av lokalbefolkningen. Så när vår vän Chips möts av den bredaste göteborgskan man kan tänka sig inne på Burger King och beställningen tar en mycket märklig vändning när hon frågar:

- Ska det bara vara "burgaren" eller menyn?

Varpå han hör:

- Är det här bara början, ska du inte ha en meny!

Han ser allt mindre bekväm ut då tankebanorna börjar styra åt att kanske slänga in en milkshake för att inte verka underlig. kommentaren som följer blir:

- En whopper och en dricka, är det en meny det?

Eller senare när bartendern som precis tagit min ölbeställning börjar svamla om att brorsan till nån orkan som heter Gunilla ska svepa in över staden. Då vet man, ja då vet man att man är i Göteborg.

Måndag, 6 Oktober

Efter att ha ransonerat ut sparrissoppa i pulverform och slagits om sista chokladkakan känns det som att vår plan att spara in pengar och leva som 91:an inte är så hållbar som man kan tro. Dagen har bara varit ett stort väntande på att vår studiotekniker ska ställa in trumljud. I morgon köper vi vettig lunch på thai haket!

Torsdag, 9 Oktober

Efter ännu en dag med trumgrunder kände jag och Emil att det var dags att träffa folk och ta några bira. Denna tanke ledde oss till ett hemtrevligt ställe vid namn "Publik" lokaliserat på 2:a Långgatan. Det kändes som att landa någonstans i Hornstulls omnejder, vilket väckte behag och en känsla av tillhörighet i våra unga hjärtan. Efter si sådär fem, sex öl begav vi oss hemåt för att förnöjt somna till Edward Scissorhands busktrimning.

Fredag, 10 Oktober: Filosofisk reflektion
Skapandeprocessen är lika viktig för en musiker som skapelseberättelsen är för en kristen. En musiker utan hängivelse är en människa utan hopp. Det går upp för en när det blir så pass intensivt som vi har det nu. T. ex. krävs det en fanatiker av Peters kaliber för att kunna pressa fram låt efter låt på sin stackars inflammerade vad, som ifall den fått välja, helst hade stannat hemma. Dessutom måste vi vara tokiga för att vilja låsa in oss i en takvåning Göteborg i tre veckor med åtta kassar ÖB-käk och tre andra förlorade själar i musikens tecken för att hänge oss åt våra konstiga ambitioner. Det känns som någon form av Barnens ö när man vaknar upp i "sovsalen" fast vissa ändringar har skett, leksakerna har blivit lite dyrare, då brännbolls kittet har byts ut mot ett 50 tals vintage mikrofon set och våningssängen mot en flygel, samt att man inte får känna vinden i håret och solen i ansiktet snarare höra bruset från stärkaren och doften av elektricitet. Det är sällan man är lika utarmad som man är efter att ha presterat och förmedlat sin passion i åtta timmar om dygnet cirka sju dagar i veckan. Varför gör vi det? För vi gör det mer än gärna. Vi kanske får det att framstå som något jobbigt men, det är jobbigt, fast värt mödan. Kreativa människor är lagda på det viset.

Precis som atleter har sin nisch och religiösa har sin.

Jag spelar musik därför är jag.

Det regnar utanför, det spelar ingen roll. Jag undrar hur baskaggen kommer att låta i bryggan på senaste låten. Tills nästa gång.

Ta hand om er!

// The Kasbah

A frenchman in Helsinki

2008-10-01T14:51:00.005+02:00

“Ladies and gentleman, welcome to Helsinki, it is 3.45pm, the weather is cloudy…”

I had all these good memories from Stockholm in my head and was so excited to compare these both cities. Helsinki is at the very north of Europe, very Scandinavian in my mind. But just in my mind…

It’s like baking a tasty chocolate cake. You do your best to get a delicious dessert. You are very enthusiastic and can’t wait to have a bite. But when you take it out of the oven, you see the cake is burned. Damn!

This is the Helsinki recipe:

First, take the Finish people who aren’t very expressive.
Then take a bad welcome with a strange accent.
Have a walk in the city.
Ask somebody how to get to the city centre. “But, you arre in tha citty centrrre!”, this one man answered.
Go to the main shopping street then get pictures from Helsinki’s Cathedral before going back to the village by the harbour.
After that, try to find a good restaurant with great food (a hard mission).
Finally, get to a cool place with fun people and great music. If you can’t find anything, just go back home.
I’ve heard about the rivalry between Sweden and Finland. But I guess rivalry is not the right word. I’d go with difference, because there’s really no competition. Sweden is truly the big brother. The chief!

Helsinki is the most unexciting capital I’ve ever been to. It’s not even a city, it’s a town. Just a cute town, nothing else. It’s definitively boring. People are not fancy. Instead they are very conservative and not trendy at all (don’t go to Finland for shopping unless you have a bad taste). Clubs are dodgy and it’s freezing seven months a year. What’s the point?

Text: Remi Gremilett, 2008

Länk: http://www.helsinki.fi/

Skivbutik: WALK THE LINE RECORDS Friisgatan 10, Malmö

2008-08-13T16:27:00.008+02:00

Sedan gymnasiets andra år, hade Thomas Persson och Julius Dahlström haft tankar på att starta skivbutik. Det fanns ingen bra. Förutom Jukebox på Värnhemstorget, som var för dyrt.

Vi befinner oss två dörrkarmar förbi butiken WILD AT HEARTs entré och därmed på WALK THE LINE RECORDS. Ovanför det schackrutiga golvet, inuti inredningen med zebra detaljer, står de vanligast förekommande mediebehållarna. CD, DVS, vinyl, VHS, böcker och även kasettband!

Vad tror ni om påståendet att skivan är utdöende?

- Svår fråga. Vanlig radiomusik kommer nog dö ut och det alternativa få ett uppsving. Vinylen kom ju tillbaka. - Nån skivbolagskille sa att vinylen håller på och gå om, lägger Julius till.

Vad är det som driver er? - Kärleken till musiken och den alternativa musikscenen. Vill vara delaktiga och göra någonting. De två senaste åren har dessutom den alternativa musiken och punk fått ett uppsving i Malmö.

Vilken inriktning har butiken? - Punk med diverse underkategorier som inte går att få tag på i vanlig skivaffär, svarar Tomas. Utbudet har bred variation, inklusive begagnade skivor och demos. Från SOCIAL DISTORTION och DISCHARGED till BLUE ÖYSTER CULT och DISMEMBER.
- Vi spånade namn, googlade, kollade låt och album titlar hemma hos Tomas, berättar Julius angående valet av namn och tillägger; - Inte bara pga JOHNNY CASH utan också för att punken kör den grejen.

Är det nåt som är jobbigt?

- Ja, få kunder och höga inköpspriser. Vi lever rätt mycket på dom som kommer in och köper en massa på en gång. Regeringen borde slopa momsen...
Och det positiva? - Vi har upptäckt många band!, säger dom och ser lite härligt överväldigade ut. Vilken är er nuvarade favorit skiva? - THE AGGROLITES första skiva från Hellcat Records - sommar musik!, svarar Tomas.

Vad frågar kunder oftast om? -”Är det nypress?”, ”Kan ni tatuera?”, ”Vill du köpa skivor?”, ”Piercar ni?”, ett par gånger har det även varit ”köper ni in jazz?”. Hur är den typiska kunden? - Det skiljer sig jävligt mycket åt. Allt från småungar till 40-taggare. Från Elit-punkare till Rockabilly-lyssnare. Men nästan bara killar.

Har ni större planer?

– Att hålla oss flytande och behålla orken. Tjäna pengar för att slippa jobba ihjäl oss, säger kollegorna, som redan jobbar på COOP och Posten, och ler.

Text & foto: Banesa Martinez
Hemsida: www.myspace.com/walkthelinerecords
Punkbandet dom spelar i, THE KLASHNIKOV ORCHESTRA: www.myspace.com/thekalashnikovorchestra

Blixten i Berlin, del 2

2008-06-25T17:56:00.008+02:00

Visst går det an att driva med tyskar ett tag men efter en helnatt (och morgon) i Östberlins bakgårdar var det dags för en hotellfrukost och kulturella sevärdheter. Nu skulle vi se så mycket som möjligt av stan på mindre än 12 timmar.

Inte hade vi lättare för att hitta rätt pendeltåg till Alexanderplatz i nyktert tillstånd. Gårdagens Lützendimma hade fått oss att glömma vilket håll vi skulle åka. Det ska nämnas att tyskarna har ett annorlunda sätt för kommunala transportmedel och innan vi hade lyckats förstå att man INTE köper sina biljetter på pendeltåget hade vi redan lyckats planka flertalet gånger om.

Lyckligtvis åkte vi inte dit men min polisstuderande väns moral fick sig en törn…

Efter en halvtimmes irrande fram och tillbaka kom vi fram till Alexanderplatz där vi köpte ett respass på en sightseeingbuss. För € 20 (ca 200 SEK) kan du åka omkring i city och hoppa av och på hur du vill på de femton strategiskt utplacerade hållplatserna. Emellertid kände vi oss smått rånade när vi märkte att det gick att hoppa på bussen utan att behöva visa något respass alls.

Mer turist än så här kunde vi alltså inte bli. Sittandes på en buss och lyssnandes på en guidad röst med tysk brytning i ett par hörlurar får en att känna sig ganska dum. De hållplatser vi valde att stiga av på var Brandenburger Tor, den historiska porten som är en av Berlins huvudsymboler. Vidare åkte vi förbi Checkpoint Charlie, den mest kända gränsövergången mellan Öst – och Västberlin.

Höjdpunkten på hela resan var att se den del av Berlinmuren som fortfarande stod kvar i sitt originalskick. Denna historiska plats är en stor turistattraktion och man kan inget annat än att känna förskräckelse och allvar vid detta historiska monument.

Resan avrundades med EM-fotboll på ett steakhouse innan vi stressade iväg till flygplatsen i en taxi med trasig AC och iväg på Ryan Airs trånga flygplan.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-06-24

Länk: http://www.visitberlin.de/index.en.php

Blixten i Berlin, del 1

2008-06-18T10:42:00.007+02:00

Hur går man till väga för att göra det bästa av en 24-timmarsvistelse i ett land där majoriteten av människorna är arroganta, ohjälpsamma och vägrar prata engelska med dig? Jo, man festar järnet och driver med dem.

Tre goda vänner som inte varit med varandra på lång tid bestämmer sig för att spontant göra Tyskland. Det började redan på hemmaplan med uppvärmning på Skavsta flygplats. Denna aktivitet förflyttades sedan till planet där vi med stor sannolikhet fick det klassiska epitetet ”fulla och dryga turistsvenskar”.

Efter 70 minuter i luften landade vi på Schönefeldts flygplats i utkanten av Berlin och här började problemen hopa sig. Tydligen är inte kreditkort av något värde i detta land. Otrevliga butiksbiträden och taxichaufförer som vägrade acceptera VISA gjorde oss stressade över att hinna till vårt, i förväg, bokade hostel.

Höjdpunkten var ändå den tysk-irakiske taxichaffisen som försökte göra sitt bästa med att förstå vårt knaggliga språk. Med en stor portion humor och en precis GPS lyckades han ta oss säkert fram till vårt boende.

Väl framme vid Generator Hostel möttes vi av en inkvartering klädd i stål. Det kunde inte bli mer tyskt vid det här laget. Personalen hade givetvis lyckats sjabbla bort vår bokning och vi fick gott nöja oss med ett rum utan faciliteter. Istället blev vi kompenserade med drinkbiljetter. Nejdå, tänkte vi. Några svaga drinkar ska inte få oss att böja på vår bokning. Det var inte förrän senare vi fick reda på att vi blev kompenserade med sprit till ett värde av 700 SEK.

Ja, men dåså!

Bartenderna var klädda i munderingar som taget ur barnfilmen Byggare Bob. Det enda som egentligen fattades denna kväll var David Hasselhoff i högtalarna och trädgårdstomtar i porslin.

Efter en ordentlig gratisfest bar det av till Alexanderplatz. Efter många felaktiga försök att hoppa på rätt pendeltåg och buss kom vi till slut fram. Vi befann oss nu i Östberlin, de mindre trevliga kvarteren. Vi lyckades möta ett gäng unga killar tog oss till vårt första tyska uteställe. Här spenderade vi hela natten innan en vacker australiensiska tog undertecknad under armen och gav denne en alldeles säregen sightseeing runt de slitna kommunistblocken i jakt på McDonalds.

Länge leve kapitalismen!

Kl 09 var det dags för hotellfrukost och mer seriösa kulturella aktiviteter, helt utan sömn.

Text & foto: Tomasz Swiesciak, 2008-06-17

Länk: http://www.visitberlin.de/index.en.php

Rock 'n’ Stockholm

2008-04-23T21:05:00.004+02:00

Why do we like a song better than another one? It is obviously about lyrics, beats and instruments. But it is also about a special story. When did you hear this song for the first time? With whom? Were you sad, excited, drunk, or euphoric?

I’m turning my iPod on, walking these streets I don’t know anything about. It’s the best feeling when you travelling. Going to every single corner of every street, smelling urban perfume, looking at the sky, taking some pictures. It is exactly the same sensation as meeting a new girl. Looking at details and trying to get the best, all the time.

Grey but colourful, underground but authentic, cold but romantic. Like Berlin or London, Stockholm is one of the places to be. Beautiful architecture, historical monuments, nice bars and coffee lounges, amazing second hand stores, and the mythic H&M stores, pretty much everywhere, in the city centre.

Is there a favourite place? Not really. Every single area has something unique. T-Centralen if you want to meet young people, have a lunch, buy stuff in Carlings, Din Sko, JC or visiting the huge museum.

The old city if you like peaceful and wonderful spots. The streets are tiny, the architecture is beautiful, and the small bridges are just the best to have a lovely chat with your girlfriend.

Are you single? No problem. Just go to Södermalm and you’ll find the best second hand stores ever. Shoes and bags for women, leather jackets and pants for men. You’ll find amazing clothes and get such a good style. It’s a perfect place to hang out with your friends, having fun at Debaser or checking out the Swedish jetset at Stureplan.

Anyway, Stockholm is a great soundtrack you can listen to whoever you are, whatever you feel like. Singing, dancing, screaming, kissing, or relaxing. A mix of different atmospheres. A cool city, made in Sweden.

Text: Remi Gremilett, 2008-04-23
Länk: http://www.stockholm.se/

Cityguide: King’s Cross, Sydney del 3

2008-04-01T12:18:00.016+02:00

Rockharder passade på att dyka ner i King’s Cross smuts och gräva djupare i hur människors vardag egentligen ser ut i denna promiskuösa stadsdel. Därför stämde jag träff med den svenska studenten Isabelle Lindeberg, 23 år som kunde förklara livet närmare.

Isabelle bor i Sydney och studerar till sjuksköterska. Trots det något skrämmande intrycket som hon fick erfara när hon först bekantade sig med King’s Cross har hon sakta men säkert anpassat sig till livet. Trots ingredienser som sex, droger och våld som genomsyrar vardagen hos människorna här är det ändå friheten och den avslappnade stämningen som fått henne att stanna kvar. Vad är då hennes syn på ”The Cross”?

- Jag älskar King's Cross! Har bott här i över två år och gillar den saliga blandningen av människor. Man hittar alla karaktärer man kan tänka sig.

Jag har själv alltid haft en känsla av olust när jag vandrat i dessa kvarter och sett den som en av de mindre attraktiva stadsdelarna i Sydney.

– I början när jag flyttade hit tyckte jag det var obehagligt med prostitutionen och drogerna men sen har jag på något sätt vant mig. Jag tror inte att någon behöver känna sig konstig eller utstickande med tanke på alla sorters människor som finns här.

Männen är inte lika utsatta som kvinnorna. Vad är då den generella uppfattningen om ”The Cross” och hur bemötts kvinnor?

– För det mesta så blir man bemött som vanligt men jag aktar mig för att stå och vänta på någon i King’s Cross för då får man oanständiga förslag nästan genast. En gång hade jag min sjukhusuniform på mig, vilken är ganska heltäckande, och då försökte någon plocka upp mig som om jag vore prostituerad, haha.

I ett samhälle där det uteslutande handlar om sex och du finner strippklubbar och prostituerade runt varje hörn, är den manliga dominansen oerhört påtaglig.

Hur ser du på den manliga dominansen i King’s Cross?
– Det är utan tvekan en manlig dominans i King’s Cross. Man kommer hit för att köpa sex eller gå på strippklubb. Puben jag jobbar på visar all sport på TV så klungor med killar kommer hit för att dricka öl och kolla på rugby.

På nattklubbarna ter sig dock beteende på samma sätt som på många andra håll i världen. Fortfarande är det inte jämlikt och männen särbehandlas jämfört med kvinnor.

Är något kön mer dominerande än det andra?
– Jag tycker ibland att om man går ut i King’s Cross så har tjejerna mycket förtur. Man går ofta förbi köerna medan killarna får kämpa för att komma in på vissa ställen.

– … tjejerna går ut väldigt uppklädda för att hitta killar som kan köpa drinkar åt dem…

Även om det är en påtaglig manlig dominans, är inte kvinnor rädda för att visa vad de är ute efter. På många sätt kan rollerna istället vara de omvända när det handlar om nattlivet.

– Det känns som om de [kvinnorna] är mer ’tjejiga’, spelar liksom mer på sin kvinnlighet.

Isabelle nämner att det även finns skillnader mellan kvinnor i Sydney och förklarar närmare:

– King’s Cross är ju ett rätt unikt litet samhälle i sig så det skiljer sig nog även från den ’normala’ australiensiska kvinnan. Men bortser man från de prostituerade och knarkarna så tycker jag nog det är mer jämlikt hemma.

Besökare varnas att vara försiktiga, speciellt på nätterna då det finns risk att bli rånad. Inkastarna på de olika nattklubbarna kan även vara aggressiva gentemot turister. Du kommer att träffa människor från samhällets alla hörn om du sätter din fot i King’s Cross och avråds från att snegla för mycket eller kommentera då du lätt kan hamna i bråk.

På kvällarna kan stadsdelen skrämma den mest luttrade resenären men på dagtid är inte ”The Strip” fullt så skräckinjagande. Om du, trots detta, vill bli kulturellt berikad tycker jag att du ska besöka King’s Cross. Det är värt risken, tro mig.

Text & foto: Tomasz Swiesciak 2008-04-01
Länk: http://www.kingscrossonline.com.au/

Cityguide: King’s Cross, Sydney del 2

2008-03-21T11:30:00.008+01:00

Nattlivet
De distinkta neonljusen lyser dygnet runt i ”The Strip”. Barerna, klubbarna och live showerna längs med Darlinghurst Road har alltid varit ett populärt nöje för människor. I en stad som lägger sig så fort mörkret träder in, fortsätter livet att blomstra in på småtimmarna i King’s Cross. På gatorna trängs turister med uteliggare och prostituerade, allt in en härlig cocktail av mänsklig dekadens.

”The Cross” är även Sydneys främsta hemvist för nattklubbar. På kvällarna kan du lyssna till de bästa DJ’s i världen på inneställena Hugo’s eller Dragonfly. Den förstnämnda nattklubben är ett av de finare inneställena dit allt från Sydneys B-kändisar till societetens toppskikt trängs. SNEAKY SOUNDSYSTEM brukar gästspela här.

Du kan även välja att trängas med hundratals backpackers på The World Bar eller Empire. Två populära hak som dessvärre inte utlovar något mer än tonårsfylla och desperation.

Vad du än väljer att se i King’s Cross utlovas en erfarenhet utöver det vanliga. Alla som varit här har något att berätta och för att citera konstnären Donald Friend; ”everybody is wicked”.

Text & foto: Tomasz Swiesciak 2008-03-21
Länk: http://www.kingscrossonline.com.au/

Cityguide: King’s Cross, Sydney del 1

2008-03-17T10:22:00.006+01:00

Under det långa äventyret i Australien har nu våran Wallraffande korrespondet Tomasz Swiesciak bestämmt sig för att under ett par dagar leva i en av Sydney´s hårdare stadsdelar. I dag presenterar vi den första delen av tre i hans reportage.

King’s Cross har en anrik historia som sträcker sig långt bak i tiden. En gång benämnt Australiens Paris, nu mera känt som Amsterdams Red Light District. ”The Cross” har flertalet hemligheter att förtälja.

Historia
King’s Cross var Sydneys bohemiska tillhåll i början av 1900-talet. Under sekelskiftet lockade det lilla samhället till sig många invandrare och under 20-talet var King’s Cross platsen dit alla européer ville flytta. Sjömän, soldater och upptäcktsresande från alla världens hörn färgade King’s Cross framtid.

Från 60-talet och framåt tjänade ”The Cross” eller ”The Strip” som den huvudsakliga turistattraktionen och nöjenas Mecka. Illegala casinon byggdes i mängder och opererade hänsynslöst och fritt. Kriminaliteten var skyhög, till stor del på grund av den ökände Abe Saffron även känd som ”The Boss Of The Cross”.

Idag
Från att ha varit hemvisten för poeter, författare, skådespelare och artister till att ha blivit ett syndernas näste, städades samhället upp under 90-talet.

Idag är det kontrasterna mellan de färgfulla människorna, mellan hög klass och allmänt förfall som färgar King’s Cross. Samhället sprudlar fortfarande av kreativitet och många människor försöker sig fortfarande på att livnära sig på konst.

Text & foto: Tomasz Swiesciak 2008-03-16
Länk:http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_Australia_%281788-1850%29

Blue Mountains, del 3

2008-03-06T14:20:00.004+01:00

Väl nere och i den täta växtligheten får jag bevittna ett riktigt vackert skådespel från naturen. Jag omges av träd och en vegetation jag aldrig tidigare sett. Jag känner mig som Rambo, helt själv i djungeln, där inte ens solens illuminerade strålar når ner.

Det är här det tuffa äventyret egentligen början. Lite visste jag att det skulle ta mig mer än tre timmar att ta mig runt Three Sisters och upp hela vägen igen.

Under denna strapats såg jag grottor, träskmarker och vattenfall samt magnifika vyer från utkiksposterna Cliff View och Echo Point.

Min upplevelse var storslagen och något jag värdesätter högt under min vistelse i Australien. Så nära storstaden men det känns som att åka miljontals år tillbaka i tiden, för ynka priset av en tågbiljett.

Text: Tomasz Swiesciak
Länk: http://www.bluemountainswonderland.com/

Blue Mountains, del 2

2008-03-05T09:09:00.004+01:00

Legenden säger att tre systrar från Katoombastammen levde i dalen och blev förälskade i tre bröder från den rivaliserande stammen. Lagarna förbjöd gifte stammarna emellan så de unga männen kidnappade systrarna och ett krig utbröt. För att skydda syskonen förvandlade Katoombastammens häxdoktor dem till stenar. Dessvärre dödades han under kriget och innan han kunde förvandla tillbaka dem.

Från denna magnifika utsiktsplats kan du sedan själv planera ditt fortsatta äventyr. Då jag var mest intresserad av den snåriga regnskogen och vattenfallen, tog jag The Giant Staircase nedför bergsväggen och rakt under Three Sisters. Det är en brant lutning på över 1500 trappsteg så räkna med cirka två timmars vertikal nedgång innan du når fast mark igen. Mjölksyran var påtaglig och på vissa platser var det riskfyllt att sätta ner foten.

Text: Tomasz Swiesciak
Länk: http://www.bluemountainswonderland.com/

Blue Mountains, del 1

2008-03-03T10:10:00.004+01:00

Två timmars tågresa från det pulserande storstadslivet som Sydney innebär ligger det rofyllda lugnet jag letar efter, Blue Mountains - ett gigantiskt naturreservat som utgörs av sju nationella parker.

Detta är ingen bergskedja i den vanliga bemärkelsen utan en gigantisk platå med eroderad mark, i vissa fall sträckandes 1000 meter över havsytan. Namnet kommer från det blåa skenet som kan skådas när regnskogen frisläpper sin ömtåliga eukalyptusolja.

Kring detta naturreservat ligger själva staden Blue Mountains. Det är här du hamnar om du tar tåget direkt från centralstationen i Sydney. Lokala kontor erbjuder olika dags- eller veckopass. AUS $ 33 får du betala för en dagsutflykt och då ingår fritt antal stationer och resor under dagen.

Jag väljer den småländska varianten, tar min packning och traskar bara hurtigt iväg åt ett håll. Jag passerar igenom en sömnig stad som mestadels utgörs av små fik och nybrutna frikyrkliga institutioner. Här finns allt för den religiöse; anglikanska, ortodoxa, presbyterianska, mormonska, ja till och med scientologiska kyrkor staplade bredvid varandra.

Efter cirka halvtimmen tar det stopp och jag möts av en kolossal avgrund men desto vackrare horisont, The Three Sisters.

Text: Tomasz Swiesciak
Länk: http://www.bluemountainswonderland.com/

Taronga Zoo, Sydney del 2

2008-02-25T11:56:00.007+01:00

Djurparkens höjdpunkt var utan tvekan surokaterna. Ni vet, den där söta lilla ökenråttan Timon från ”Lejonkungen”. Dessa små varelser är riktigt livliga och gör allt för att få lite uppmärksamhet. Likaså aporna som tar varje tillfällighet som ges att jävlas med varandra till allmän beskådan.

Givetvis finns savannens kungar, lejonen att beskåda även om de i mitt fall tyckte det var roligare att sova undanskymda. Fallet var likadant med tigrarna. Kattdjuren gav blanka fan i turisterna och tyckte det var mer spännande att gäspa och jaga irriterande flugor. Livsgnistan var så gott som släckt i dessa rovdjurs ögon.

Ta med matsäck eller anordna en picknickkorg för i matväg kommer du inte hitta något annat än lokala snabbmatsställen till överpriser. Hamburgarna smakade oroväckande annorlunda. Kan den minskande kängurupopulationen ha något med saken att göra? Hursomhelst, den enda behållningen var de goda stripsen.

I priset på $ 44 ingår expressbåt från Circual Quay tur och retur, inträde i djurparken och en åktur med gondolen till toppen av Taronga Zoo. Kan du visa upp studentlegitimation beviljas du inträde för $ 30 istället.

Fakta för att liva upp förfester: Det finns en miljon spindlar på varje hektar i hela Australien. Har du som jag en spindelfobi är den befogad då du alltid kommer att ha spindel minst fem meter ifrån dig. Däremot behöver du inte vara orolig över dödliga bett. Senast detta hände var över 40 år sedan.

Text & bild: Tomasz Swiesciak
Länk: http://www.zoo.nsw.gov.au

Taronga Zoo, Sydney del 1

2008-02-22T17:32:00.006+01:00

Taronga Zoo är Australiens ledande djurpark. Efter öppnandet 1916 har det växt och är i dagsläget runt 52 hektar stort. Placeringen i Mosman, i utkanterna av Sydneys hamn är utmärkt för dess stora yta. En yta som rymmer mer än 2600 djur - vissa farliga, andra riktigt fula.

Djurparken är konstant under utbyggnad, allt för att rymma fler arter och skapa hem för flertalet av världens utrotningshotade arter. Med tanke på den svarta marknadens efterfrågan efter skinn och den takt vi skövlar elfenben, lär det behövas.

Även om vissa delar var otillgängliga för besökarna under mitt besök återstår det fortfarande mycket att se. Var däremot beredd på att undsätta en hel dag åt detta smått inhumana nöje. Den myriad av gångar som finns till de olika områdena kan närmast ses som en labyrint och du gör klokt i att införskaffa en karta från turistinformationen.

Vill du fotograferas med en koala kan du göra detta vid speciellt utsatta tider. Ett kort bredvid en nedåttjackad koala kostar $ 20. Tyvärr blir det inte mer spännande än så här då dessa djur spenderar i stort sett hela sitt liv sovandes i träd. Notera att du inte får röra djuren utan att få saftiga böter.

Text: Tomasz Swiesciak

Länk: http://www.zoo.nsw.gov.au/

Gatuspaning: The Rocks Backyard

2008-02-19T10:24:00.004+01:00

Om du läst artikeln om The Rocks har du även förstått att denna stadsdel utgör Sydneys framsida och kulturhistoriska arv.

Det finns däremot något mörkare som gömmer sig bakom denna framsida. The Rocks mindre glamorösa delar utgörs av förfallna hus och kåkstäder. Det är som att träda in i en spökstad. Lukten av aska, sopor och förfallna fasader penetrerar alla mina sinnen och skickar rysningar nedför ryggraden.

Av en tillfällighet råkade jag hamna i detta skymningsland när jag svängde fel i en korsning på väg hem sent från jobbet. Precis som karaktären i Twin Peaks fick jag plötsligt svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. I iPoden strömmar KING DIAMONDs ”Abigail” på låg volym och förstärker min känsla av att befinna mig i något som skulle närmast kunna förklaras som en Stephen King roman.

Jag är frånskild verkligheten när jag passerar gränd efter gränd. Svaga orangea ljussken lyser upp vägen jag vandrar på samtidigt som dova skratt och kan urskiljas bakom varje hörn. Ur pubarna strömmar gammal 30-talsmusik men de står tomma på folk. När jag väl tror mig veta vart allt sorl kommer ifrån, går jag runt hörnet bara för att upptäcka att det är minst lika folktomt där som gatan innan. Tomma fönster gapar ur sig svärta och inger en känsla av att jag ändå inte är helt ensam. Gåshuden vill inte lämna min kropp. Efter en timmes vandrande hittar jag tillbaka till huvudgatan och tryggheten.

Detta är de mindre trevliga kvarteren som Sydney har att erbjuda och något jag inte rekommenderar att besöka ensam.

Text: Tomasz Swiesciak 2007-12-18

Ö-spaning med Tomasz Swiesciak: Yasawa Islands, Fiji

2008-01-28T15:03:00.000+01:00

Jag landar i Nadi, försenad och med 15 av 16 fungerande bromsar på planet. Chauffören som tar mig till Nadi Bay Hotel, är klädd i något som närmast kan förklaras vara fijianernas nationaldräkt, en kjol med tillhörande blommig skjorta.

Min resa till Yasawa Islands, den nordligaste ögruppen i Fiji börjar tidigt på morgonen därefter. Just denna ögrupp består av 20 vulkanöar; vissa bebodda, andra inte. Katamaranen tar mig från Port Denaru till min första ö, Coral View, en tämligen isolerad och intim holme i denna arkipelag. Efter den traditionella välkomstceremonin blir de nyanlända bjudna på middag och drinkar. Resten av kvällen spenderas skådandes en magisk Vintergata som tornar upp sig över det kristallklara himlavalvet.

På torsdagen besöker jag några undervattensgrottor och åker ut med lokalbefolkningen för att fiska. Dessvärre är inte lyckan med oss och vi återkommer tomhämta och modfällda efter flertalet timmar på havet.

Mina nästföljande två dagar på Waya Lai Lai spenderas med att snorkla bland hajar och spela volleyboll. Denna ö bjöd på en riktig lokalbefolkning boendes i en minimal kåkstad. Innan jag reste vidare anordnades en summit walk; en tidig morgonpromenad uppför öns klippor för att spana in soluppgången.

Min resplan tog mig vidare mot min slutdestination, South Sea Islands, en riktigt liten självförsörjande sandö. Rastlösheten började bli påtaglig då det inte fanns något att göra förutom att snorkla bland korallreven. Det kan påpekas att reven här var de sämsta i trakten; ett resultat av de ständiga tropiska orkanerna som rör upp vattnet och förstör dem.

Ska du besöka Fiji rekommenderas att köpa ett sk Bula pass. Detta respass ger dig total rörelsefrihet att planera dina besök på de olika öarna beroende på äventyrslustan. Viktigt att påpeka är att du måste bekräfta ditt boende i förväg. I valutaväg rekommenderas mellan F$30-60/dag beroende på vilka aktiviteter du vill ägna dig åt. Även om kreditkort accepteras kan det vara en bra idé att ta med sig fickpengar ifall du vill köpa lokalbefolkningens souvenirer eller bara rent vatten på flaska.

Text: Tomasz Swiesciak 2008-01-25
Valuta: 100 sek = 22,29 FJD

Länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Fiji

Skivor: Rundgång Kristianstadsg. 14, MALMÖ ****

2008-01-08T11:34:00.000+01:00

Skivbutik med begagnade skivor, cd-skivor, vinylskivor

När jag fått ordning på kondensen på glasögonen lockade inventariet med allt från Sofia Albertssons bok "SEXPUCKONA ANFALLER! - Avsnoppande svar på dumma sexinviter", diverse vykort, t-shirts, en lapp där "Brass-musiker sökes" och självklart den dominerande andelen skivor.

Musikälskaren Dennis Lood står bakom skivbutiken Rundgång. Det började med att han bestämde sig för att göra något åt avsaknaden av en riktigt bra skivbutik i Malmö. En med både CD och vinyl. Det är 4 år sedan i sommar.

Utbudet täcker alternativ musik inom de flesta genres med betoning på kraut, progg, punk och en blandad kompott experimentell musik. Leta bland allt från det tveksamma kapet och punk-EPn "What went wrong?" med Kalmarbandet BESK, BLACK SABBATHs "Black Sabbath", JETHRO TULLs "Stand Up" och BRANT BRJORK AND THE BROS.' första kreation "Saved by magic" på LP för 250 kr.

Men den lilla butiken på Möllan erbjuder inte bara musik till din spelare utan även live musik på den blygsamma och trerummade ytan. Det psykedeliska rockbandet ASTEROID och blues folk rockarna GRAVEYARD bjöd på värmande toner för inte så länge sedan.

- Runt 70 band har gästat oss, vissa har också spelat fler gånger, berättar den påhittige ägaren. "Vinylskivans dag" den 29 november var också ett av hans påfund i år. Och Rundgång tillfredställer både för varierande storlek på plånbok och musiksmak. Men i fokus står just vinylen.

- Vi säljer typ 2 CD i veckan här, resten vinyl. Jag försöker övertyga honom om att digipacken kanske kan öka köpen av CD-skivor trots det stora nedladdandet. Men det är vinyl som är nostalgi för Dennis. - Ett mer levande medium, säger han.

Själv lämnar jag Rundgång med en julklapp till mig själv. QUEENs album "Jazz" från 1978 för blygsamma 30 kr som visade sig vara perfekt!

Betyg: ****

Text: Banesa Martinez

Hemsida: http://www.myspace.com/rundgang

Blogg: http://rundgongdeleted.blogspot.com/

Årets album - Rockharder 2007 (26 dec)

2007-12-26T08:38:00.000+01:00

1. Foo Fighters – Echoes, Silence, Patience & Grace 67p

2. Backdraft – Second coming 53p

3. Clutch – From Beale Street To Oblivion 42p

4. Watain – Sworn Of The Dark 40p

5. Dark Tranquility – Fiction 38p

6. Big Business - Here Comes The Waterworks 38p

7. Machine head – The Blackening 36p

8. Dollhouse – Royal Rendez-Vous 33p

9. QOTSA – Era Vulgaris 32p

10. Monster magnet – 4-way-Diablo 32p

11. Nifelheim – Envoy of silence 32p

12. Entombed – Serpent Saints 30p

13. Hatesphere – Serpent Smiles And Killer Eyes 30p

14. Kongh – Counting Heartbeat 28p

15. Neurosis – Given to Rising 28p

16. Mando diao – Never Seen The Light Of Day 27p

17. Deathbreath – Let it stink 26p

18. Arch enemy – Rise of the tyrant 24p

19. Turbonegro – Retox 22p

20. Kent – Tillbaka till samtiden 21p

Not: I juryn satt redaktionen Banesa Martinez, Benny Nilsson, Calle Sjöström, Daniel Robertsson, Louise Rickardsson, Manne Påhlsson, Magnus Engvall, Mats Rydström och Mattias Eklund. Skivor med samma poäng har rankats efter högsta placering från redaktionens individuella listor. Alltså har en skiva fått 20p från någon i redaktionen rankas den högre än titel med flera 10 poängare.

Strand: Bondi **** Sydney, NSW

2007-12-09T16:23:00.000+01:00

Bondi är Sydneys turistparadis. Här trängs du med tusentals backpackers, framförallt svenskar. Det är den största av tre angränsande stränder. Vill du slåss med åtskilliga surfare för att tämja den perfekta vågen eller se den ständigt återkommande valfamiljen är detta den idealiska stranden.

Föredrar du däremot avskildhet bör du söka dig till de mindre och stillsammare Tamarama eller Bronte Beach. Räkna med Baywatch på riktigt – minus de storbystade blondinerna – och framförallt badvakter där visselpipan utgör deras främsta vapen. Simma inte för långt ut och observera de varningsflaggor och skyltar som indikerar annalkande hajar eller kraftiga undervattensströmmar. Dessa tre kuster erbjuder allt inom surfvärlden. Känner du för att svalka dig eller släcka törsten, föreslås någon av de många konkurrerande juicebarerna.

Bondi Junction erbjuder istället shopping för alla penningpungar. Westfields shoppingcentra utgör hjärtan i denna statskärna. Den väletablerade varuhuskedjan skryter med allehanda affärer; allt från elektronik, sport och mataffärer till lyxiga juvelerare och snobbiga Armanibutiker.

På kvällarna och framförallt lördagar söker sig de alkoholstinna ungdomarna till Bondi Hotel.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak 2007-11-22

Länk: http://www.bondivillage.com

Statsdel: The Rocks, Sydney, NSW *****

2007-11-25T10:43:00.000+01:00

“The Rocks is the heart and soul of Sydney.”

Du kommer inte finna en mer pittoresk statsdel än lilla The Rocks. Namnet kommer från den steniga kust som detta vackra område ligger i och de fångar och trupper som landssteg i Australien så tidigt som 1788. Här finns historier som sträcker sig långt bak i landets mångfaldiga förflutna.

Ta dig tid en helgdag, någon gång mellan 10-17, att njuta av The Rocks Market. En torghandel som inger ännu mer finkultur i den redan så antika statsdelen. Samtidigt är det svårt att bli blaserad när The Rocks besitter över 33 olika gallerior, museum och konstnärliga fakulteter som erbjuder allt mellan aboriginsk till samtida konst.

Varför inte sätta dig vid Cirkular Quay och njuta av operahuset eller bara se hur all världens liv passerar dig förbi på boulevarden? En annan möjlighet är att avnjuta samma utsikt från ett havsperspektiv. En av de största turistattraktionerna är just alla kryssningsfartyg som tar dig runt i hamnen så gott som varje timme.

Räkna med att detta är området för de turister som vill frottera sig i lyxigt leverne. Den myriad av restauranger, historiska pubar och små caféer i alla gränder erbjuder inte direkt sina tjänster till ett överkomligt pris.

Betyg: *****
Text: Tomasz Swiesciak 2007-11-22

Länk: http://www.therocks.com/

Förort: Newton Sydney, NSW ***

2007-11-09T17:06:00.000+01:00

Ta tåget från Sydney Central och mindre än tio minuters resa västerut ligger den sömniga förorten Newton. De två parallella huvudgator som löper genom city, skär igenom den lilla förstaden och erbjuder shopping och sevärdheter som du inte kommer hitta i innerstaden.

Här hittar du bland annat Skin Deep Tattoo som jag tackar ödmjukast för att ha förstört min vackra hud. Fråga efter Iliana. Hon är en riktig artist när det kommer till att göra avancerade konstverk i ditt skinn. Du finner även Paint It Black, en liten skivaffär som erbjuder rariteter av olika slag som du inte skulle hitta på andra ställen. Några hundra meter innan ligger Metal Merchandise. Precis som namnet antyder kan den inbitna hårdrockaren hitta allt från lösnaglar med uppochnervända kors till t-shirtar med den uttjatade KISS-tungan på.

Känner du för att koppla av, rekommenderas Buzzz Bar. Ett relativt dyrt ställe men där du istället får valuta för pengarna. Kaffet som serveras är bland det godaste jag druckit i landet samtidigt som deras mjölfria kladdkaka verkligen ger dina smaklökar en utomjordisk upplevelse.

Förutom allt detta erbjuder Newton även mängder av egendomliga shopar. Du kan hitta allt från riktigt schyssta skatebutiker till vintageaffärer som erbjuder ditt egna motiv på tavlan eller t-shirten.

Betyg: ***
Text: Tomasz Swiesciak 2007-11-06
Länk: http://www.cityofsydney.nsw.gov.au/

The Gaff - Oxford Square, Sydney, **

2007-11-05T12:18:00.000+01:00

På 1890-talet var begreppet ”gaff” slang för en plats dit människor gick för att umgås och trivas i varandras sällskap. Hela gemenskaper från Storbritannien flockades för att roa sig här. The Gaff blev ett ”home away from home” där dessa människor kunde få utlopp för sin spontana frihet och lycka.

Riktigt så fri och full av lycka känner jag mig inte ikväll. Först och främst ger inredningen en schizofren känsla av ett mexikanskt ställe, korsbefruktat med Bob Marleys favorithak och baren från filmen Coyote Ugly. Inte blev det bättre när de unga lättklädda tjejerna missade min order och jag fick nöja mig med en vegetarisk pasta istället för en nachotallrik. Å andra sidan gav vouchern mig gratis krubb denna kväll.

Detta är stället för den som inte är kräsen och som istället fortsätter festa när köket stängt. Den spartanska maten var inte direkt värd $6 AUS cirka 40 kr men lägger du vantarna på gratisbiljetterna som cirkulerar runt staden kan det bli lönsamt för plånboken, speciellt om du är en snål backpacker som hushållar nitiskt med ekonomin.

En rolig detalj värd att notera är plattången på tjejtoan som du kan testa för $1 AUS/minuten.

Betyg: **
Text: Tomasz Swiesciak 2007-10-28
Adress: Oxford Square, Sydney, NSW
Länk: www.thegaff.com.au
Valutakurs: 10 AUS = 61 kr

Restaurang: Scruffy Murphy’s Goulburn Street 42, Sydney ****

2007-10-31T12:05:00.000+01:00

Mycket ska krävas för att bli utslängd från denna Irlandsinspirerade krog, även om du röjer till livebandet på entréplan, sover ruset av dig i de vita lädersofforna i loungen på nedervåningen eller bara grisar i matsalen på övre plan.

På dagtid skryter Scruffy Murphy’s med billiga menyer vid köp av en obligatorisk dricka till maten. För cirka $10 AUS får du en stor stark till en fish & chips meny eller kycklingschnitzel. Köket har öppet till 22. Räkna dock inte med någon finmat eller exceptionell service från de stressade servitriserna.

Under temakvällen ”Tight Arse Tuesdays” kan du avnjuta en 1,5 liters ölkanna för $7 AUS medan det lokala coverbandet dammar av gamla RAGE AGAINST THE MACHINE-hits blandat med trallvänlig gladpunk.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak 2007-10-22
Adress: Scruffy Murphy’s Goulburn Street 42 Sydney, NSW
Länk: http://www.scruffymurphys.com.au/

Dirt Cheap CD's Pitt Street 238 Sydney ****

2007-10-29T15:17:00.000+01:00

Våran reporter Tomasz har tagit kappsäcken och blåst i väg till Australien på ett äkta roadmovie maner. Vi hemma i Svedala kan inte annat än att ivrigt vänta på nya rapporter från våra utsända. Under tiden kan vi botanisera hur det kan vara att leta efter bra plattor i Sydney, så håll tillgodo.

Oupptäckt låg den där, skivbutiken med sina röda träfasad och en neonskylt som lös ”Open”. I samma ögonblick jag stigit in i den lilla boden och lyft min blick från den välkomnande tröskeln möttes jag av en skylt, välsignad med orden ”Metal/Rock”, längst in i ett hörn. Jag sprang fram som om det gällde mitt liv och möttes instinktivt av en känsla av eufori. Det var som menat för mig att hitta denna lilla juvel i Sydney, gömd bakom alla Gucciaffärer och Quicksilverbutiker.

Jag var nära på att sätta det ljumma Starbuckskaffet i halsen när min flackande blick svävade observatoriskt över de gula ”Nice Price”-lapparna. Jag fällde en tår när jag tog upp SLAYERs senaste släpp ”Christ Illusion” ur skivdisken. Jag omfamnade den samtidigt som min sifferdyslexiska hjärna omvandlade priset från australiensisk till svensk valuta. 90 kronor!

Jag vände mig om och där, i sin röda elegans stod hon - som en scen ur “Pretty Woman” - COHEED & CAMBRIAs ”Good Apollo, I'm Burning Star IV; Volume One: Fear Through The Eyes Of Madness”. Specialutgåvan med bonus-DVD och ett extra stort informativt texthäfte. En snabb uträkning senare kände jag mig vimmelkantig. Mina ben hade svårt att bära upp denna outtröttliga och metalhungrande kropp, 72 kronor…

Detta är Dirt Cheap CD's, mitt på Pitt Plaza i Sydney. Jag önskar bara att deras sortiment av metal var större än vad det lilla hörnet kunde erbjuda.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak 2007-10-17

Länk: http://www.dirtcheapcds.com.au/stores.php